Valjakten

Kapitel 11

När John och Oskar var halvvägs genom sitt vaktskift på natten hörde de någon komma upp på däck.

"Vad är det?", hörde de Jan fråga.

"Jag vill åka hem tillsammans med Felix och Zacharias när vi kommer till England", sa Dennis. "Jag står inte ut längre".

John och Oskar gick lite närmare men fortfarande utom synhåll.

"Står inte ut längre", sa Jan. Han lät inte glad. "Jag trodde...".

"Jan, jag vill också åka hem när vi kommer till England", hörde de Elin säga.

"Jaha", sa Jan som blev mer irriterad. "Och vad har du för anledning?".

"Det här uppdraget stressar mig jätte mycket och jag saknar min pojkvän, sa Elin.

John och Oskar tittade förvånat på varandra.

"Har hon en pojkvän?", sa de tyst med en mun.

"Det här uppdraget är ingen semester för mig heller och jag saknar också min familj", sa Jan. "Era anledningar är inte tillräckligt bra".

"Felix och Zacharias får ju åka hem, sa Elin.

"Varför månne?", sa Jan som började bli arg. "De är svårt skadade och behöver vård". "De har inte valt det själva". "Jag trodde att ni två visste vad ni gav er in på". "Jag hoppades inte att det skulle bli så här, men jag och de andra i gruppen har varit beredda på det".

"Men jag...".

"Okej, åk hem då!", skrek Jan. "Då slipper jag höra ert gnällande!". "Ner under däck".

Elin och Dennis gick ner under däck. Jan blev uppe och gick irriterat fram och tillbaka några gånger innan han själv följde efter. John och Oskar blev stilla en stund innan de fortsatte skiftet.

Följande dag kom de fram till Southend där de engelska mästerdykarna hade sitt högkvarter. Det var flera engelska mästerdykare vid stranden som tog emot dem, både vuxna och ungdomar. Jan gick och pratade med en äldre man, som högst antagligen var deras chef, medan en grupp ungdomar, två pojkar och fyra flickor gick fram till John och Oskar. Båda pojkarna hade rött hår, den ena kortklippt, den andra längre, och de var båda två lite längre än John och Oskar. Flickorna var lite kortare än John och Oskar och de hade alla olika hårfärg.

"Välkomna till England", sa en av pojkarna.

"Tack", sa John och Oskar i kör.

"Jag är Michael". "Det här är Darren". Han pekade på den andra pojken. "Och det här är Nicole, Jasmine, Anne och Claire". Michael pekade på dem i tur ordning. Svart, brunt, rött, blond. "Vilka är ni?".

John märkte att Darren hade en skjorta med texten noll noll sju. Han log och presenterade sig sedan.

"Mitt namn är Fahra". "John Fahra".

Darren och Michael log och gav tummen upp. Flickorna fnissade

"Granstedt, Oskar Granstedt", sa Oskar.

Flickorna skrattade.

"Hur gamla är ni?", frågade Claire.

"Femton", svarade John. "Ni?".

"Fjorton". Nicole tittade fundersamt på John. "Är du singel?", frågade hon.

Frida och Tom kom fram till dem. John tittade på Frida och drog henne intill sig.

"Nej, det är jag inte", sa han med ett leende.

"Vad är du inte?", frågade Frida.

"Singel".