Valjakten

Kapitel 17

Under tiden simmade Frida och Tom mot delfinernas fartyg. Delvis simmade de vid ytan, dels dök de. Varken MDF:s båtar eller dykare lade märke till dem. De simmade till den högra sidan av fartyget som var vänd mot stranden. Men de hittade ingen stege eller något motsvarande att klättra upp för.

"Finns det månne på andra sidan?", undrade Tom.

"Vi kollar", svarade Frida.

De dök under fartyget till dess vänstra sida. När de stack upp huvudena såg de fören på det mittersta fartyget explodera.

"Hoppas att de skyndar på med ubåten", sa Tom.

"Det finns ingen stege på den här sidan heller", sa Frida.

"Va?". "Hur ska vi komma ombord?".

Frida lät blicken löpa över hela fartygets sida. Det fanns ingenting att klättra upp för. Öppningen som delfinerna skulle simma ut genom kunde bara öppnas inifrån. Det fanns ingen färdig väg ombord. Då såg hon en kvinna vid kanten uppe på däck.

"Hjälp!", ropade Frida.

Kvinnan hörde henne och tittade ner.

"Vi måste ombord!", ropade Frida. "Kan du kasta ner ett rep eller något?".

Kvinnan såg sig omkring och försvann utom synhåll. Hon kom tillbaka med tre män och slängde ner ett rep.

"Klättra!", ropade hon."Vi håller i!".

Frida tog tag i repet och började klättra. Det var inte hennes starkaste sida, men nu när hon visste att det var enda sättet att komma ombord gick det lätt och snabbt. Tom klättrade en bit bakom henne och snart var båda uppe på däck.

"Tack", sa Frida. "Vi måste ner till delfinerna".

"Ska ni släppa ut dem?", frågade kvinnan.

"Vakta dem", svarade Frida. "Vi kan inte ha nog med folk på vakt nu".

"Kom", sa Tom. De sprang ner under däck till delfinerna. Det var en man och en kvinna nere hos dem.

"Vad gör ni två här?", frågade mannen.

"Vi ska hjälpa er att hålla vakt", svarade Tom.

"Det behövs inte", sa kvinnan. "Ni behövs uppe på däck och skydda därifrån". "Det går inte för MDF att komma ombord, än mindre hit ner".

"För säkerhets skull", sa Frida. "Ifall något skulle hända".

"Hörde du inte vad jag just sa?", frågade kvinnan. "Det går inte att...".

Kvinnan fick en harpun i bröstet. Och sedan mannen. Frida och Tom vände sig om. Det var Roger och en annan från MDF. Frida kastade sig åt vänster bakom kontrollen till delfinbassängens lucka, Tom till höger bredvid en harpunställning. Han kastade en harpun till Frida och de sköt mot Roger och hans medhjälpare för att hålla dem vid trappan.

"Hur lyckades de komma ombord?", undrade Tom och laddade om.

Frida sköt en ny harpun mot dem. Och då märkte hon något med deras våtdräkter. De var inte svarta, utan blåa. Mästerdykardräkter. De hade förklätt sig och lurat samma kvinna och män att dra upp dem också. Frida duckade för en harpun som flög ner i delfinernas bassäng. Hon tittade bakåt och sedan på Tom.

"Vi måste släppa ut dem", sa hon.

"Om vi gör det nu när slaget håller på riskerar de att bli skjutna", sa Tom.

"De simmar ut mot stranden". "Det fanns inga båtar på den sidan".

Ännu en harpun flög ner i delfinbassängen som nästan träffade en delfin.

"Jag gör det nu", sa Frida och tryckte på knappen. Hon vände hastigt blicken och såg luckan öppnas. "Håll dem vid trappan en stund till". Hon viftade med handen för att få delfinernas uppmärksamhet. Det gick. Hon gjorde en till rörelse och hoppades att de skulle förstå att simma ut. Först gjorde delfinerna ingenting. Frida gjorde samma rörelse en gång till. Och då simmade de ut.

"Frida, de blir flera!", ropade Tom.

Frida vände sig mot trappan. Nu hade Roger och hans medhjälpare fått sällskap av fem andra MDF män, också de förklädda. Hon hoppade åt sidan för två harpuner. Tom tog hennes hand och de hoppade båda två ner i bassängen. De dök mot luckan och simmade ut i havet. 

När John nådde ytan simmade han fram till båten och klättrade upp för en stege. Uppe på däck kastade han sig snabbt bakom en låda. Det var en MDF båt. Som tur var alla upptagna med kampen och märkte inte honom.

"Delfinerna är i havet!", skrek en röst. "Skjut dem!".

John tittade försiktigt fram från sitt gömställe. Och såg tre av delfinerna simma vid ytan nära båten. De hade faktiskt släppts ut. Sedan såg han en man springa till en stationär harpun. John såg sig hastigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade åt hans håll och gick sedan försiktigt men snabbt mot harpunen. Han plockade upp en kniv från en död man. Samtidigt som skytten lade händerna på den tog John ett strypgrepp med vänstra armen och högg skytten i sidan med högra. Han såg sig omkring. Fortfarande ingen som tittade åt hans håll. Han tittade mot delfinerna. De tre som var närmast båten tittade på honom. De andra fem simmade längre bort från slaget. Ingen kunde skjuta dem från någon båt. 

"Ni är säkra", sa han. "Ni är hemma".

Då hörde han ett pipande ljud. Han förde blicken nedåt och såg en liten monitor på harpunen. Han lade händerna på den och tittade närmare. Den blinkade och pep snabbare. Sedan svängde harpunen runt mot en delfin och avfyrade ett spjut som träffade delfinen i huvudet. Harpunen svängde runt och sköt en annan delfin. Båda försvann döda under ytan. John släppte harpunen och gapade förfärat.

"Nej!", sa han för sig själv. "Hur hände det där?". "Nej!". "Det där hände inte!". "Det kan inte ha hänt!".

"Vi sjunker!", skrek en röst. "Överge båten!".

John kände att båten sjönk och såg MDF männen hoppa i havet. Han hoppade själv i havet, skakad över vad som just hade hänt. Han såg sig omkring. MDF båtarna retirerade och Mästerdykarbåtarna åkte mot stranden. Han vände sig mot stranden och började simma.

En stund senare kom John fram till stranden. Han gick i land och andades tungt. Han vände på huvudet och såg Oskar, Frida och Tom. Han gick så snabbt han kunde fram till dem och de kramade om varandra i turordning. Sedan satte de sig ner och stirrade i sanden. En massa tankar och känslor gick igenom deras huvuden. Uppdraget var nu över, men det hade varit allting annat än lätt och smärtfritt. De vara alla utmattade både fysiskt och psykiskt. De satt tysta och stilla en lång stund som avbröts när Axel och Niklas kom fram till dem.

"Jan har något att säga", sa Axel.

De ställde sig upp och följde efter Axel och Niklas till resten av gruppen. Jan ställde sig så att han kunde se alla.

"Det här uppdraget har på alla sätt varit tungt", sa han. "Jag hade varken hoppats eller trott att så många skulle skadas, och verkligen inte att så många skulle dö". Han blev tyst en stund och skakade på huvudet innan han fortsatte. "MDF har återigen visat hur farliga de är". "Och de lyckades se till att uppdraget till viss del misslyckades".

De andra tittade fundersamt och skrämt på varandra, och vände sig sedan igen mot Jan som nickade bistert.

"Två av delfinerna hittades döda på havets botten". "De hade blivit...". Jan avbröt sig när en äldre spansk mästerdykare gick fram till honom och höll fram sin telefon. Samtidigt som Jan tittade närmare på telefonen kände John hur någon tog i hans armar. Det var två yngre spanska mästerdykare.

"Vad gör ni?", frågade John innan de drog honom framåt. De andra i gruppen såg förvånade på. De yngre dykarna ledde John till Jan och den äldre dykaren. Båda tittade på honom. Jan såg chockad ut. Den äldre dykaren var arg.

"Förklara det här!", sa han och höll fram sin telefon mot John. John tittade närmare. Och såg med en klump i halsen en video där han stod bakom en stationär harpun och sköt två delfiner.