Valjakten

Kapitel 16

Följande morgon startade de fjorton Mästerdykarbåtarna och de tre fartygen iväg från Santander. Om två och ett halvt dygn skulle delfinerna vara hemma och uppdraget slutfört. På alla båtar delades besättningarna i två vakt och sov skift för nätterna. Ena halvan av besättningen på varje båt kunde sova mellan åtta på kvällen och fyra på morgonen och den andra halvan från fyra till tolv. De flesta var aningen skeptiska till det, men den första natten gick bra för alla oavsett vilket skift man hade fått.

Runt två av fartygen höll sig två båtar, runt det tredje sex. Delfinerna var på ett av de fartyg som hade två båtar runt sig. Tanken var att om MDF mot all förmodan skulle attackera så skulle de tro att delfinerna var på det fartyg som hade mest båtar runt sig. Det var också på fartygen som alla åt och umgicks med dykare från andra båtar. De flesta gick också och besökte delfinerna på deras fartyg i något skede under dagarna. Natten före de skulle komma fram till Lanzarote var John, Oskar, Frida, Tom, Pierre, Danielle och Claude vid deras bassäng.

"Jag kommer att sakna dem", sa John och sträckte fram en hand mot en av delfinerna. Han vände sig mot Pierre, Danielle och Claude, som bara hade sett delfinerna från båten. "Det är bara att sträcka fram en hand".

De gick närmare och sträckte alla fram en hand. Tre av delfinerna simmade fram till dem.

"De är så söta och snälla", sa Danielle.

"Jag förstår inte hur någon kan vilja skada dem", sa Claude.

Oskar, Tom och Frida satte sig också vid kanten av bassängen. Nu var alla åtta delfiner vid dem.

"Det har verkligen varit roligt att få vara med dem", sa Oskar. Han gjorde en rörelse med handen och den delfin som var närmast honom simmade snabbt en bit ifrån dem och i en U-sväng tillbaka.

"Du är verkligen bra på det där", sa Frida. Hon vände sig mot den delfin som var närmast henne och log. "Snart är ni hemma".

När Lanzarote var inom synhåll följande dag på eftermiddagen var alla uppe på däck på alla båtar. Alla hade svårt att tro att uppdraget faktiskt snart var över. Lanzarote blev tydligare hela tiden och tillslut kunde de se deras mästerdykares högkvarter på Papagayo stranden.

"Då är det dags", sa Jan och tittade med ett leende på delfinernas fartyg. Han tog upp sin telefon. "Okej, nu är vi...".

"Jan, titta!", ropade Axel.

Jan tittade upp. Tio stora och ett flertal mindre MDF båtar var på väg mot dem. Alla stod förstenade av chock.

"Hur är det möjligt?", undrade Jan förfärat.

De mindre MDF båtarna kom närmare samtidigt som en röst hördes från en högtalare.

"Sänk deras båtar!". "Döda dem och delfinerna!". "Se till att deras uppdrag var förgäves!".

Ett regn av harpuner flög mot Mästerdykarbåtarna. Flera blev träffade och föll omkull skadade eller döda.

"Vad väntar ni på?", skrek Jan. "Motattack!".

Ordern lyddes genast och luften fylldes av flygande harpuner. På båda sidorna blev folk träffade, men i större grad mästerdykare. MDF kunde tack vare sina mindre båtar vara mera utspridda än mästerdykarna och de blev på så sätt svårare att träffa. Större delen av Mästerdykarbåtarna blev snabbt omringade och snart satt de flesta på knä och bara duckade för harpunerna. Av de som stod upp och sköt blev nästan alla träffade.

"Vi måste göra något åt deras mindre båtar!", ropade William. "Det här går inte!".

Niklas steg snabbt upp och sköt mot en båt. Han träffade föraren i axeln som tappade kontrollen över båten och körde in i en av Mästerdykarbåtarna.