Valjakten

Kapitel 15

Stämningen i gruppen följande dag var dyster. Resan till FrMD:s andra högkvarter i Lorient, som tog nio timmar, kändes som nio dagar. Men alla var samtidigt glada över att Pierre, Claude och Danielle hade kommit med som ersättare.

"Vi är nästan framme", sa Jan när högkvarteret var inom synhåll och gick upp på däck.

De andra som var under däck följde efter upp och tittade mot bryggan. Det var igen flera som hade kommit för att ta emot dem. Men de såg inte speciellt glada ut.

"Pierre, är inte det där din pappa?", frågade Claude och pekade på den man som stod längst ut på bryggan.

"Ja, det är det", svarade han.

Båten nådde bryggan och Jan hoppade i land. Medan de andra börja stiga i land gick Pierres pappa fram till båten.

"Ni är inte välkomna här, FMD", sa han till Jan och vände sig sedan mot Pierre, Claude och Danielle när de klev i land. "Och ni tre stannar här".

"Vad är det frågan om? frågade Jan.

"MDF sänkte två spaningsgrupper, bara för att vi skulle ta emot er", svarade Pierres pappa. "Vi hörde också vad som hände på Bornholm, i Cuxhaven, i Haag och i går". "Folk dör där ni stiger i land". "Försvinn härifrån!".

"Vi börjar få slut på mat och vatten". "Vi måste bli här över natten och fylla våra förråd". "Och ni kan inte bara såhär skicka iväg oss". "Ni sa...".

"Det var innan folk började dö på grund av ert uppdrag". "Ni är inte välkomna här". "Försvinn innan flera dör här".

"Om vi hade tillräckligt med mat och vatten skulle vi inte behöva stanna här". "Vi måste...".

"Allting handlar inte om er och delfinerna!". "Försvinn härifrån!". Pierres pappa vände sig igen mot Pierre, Claude och Danielle. "Kom hit!".

"Vi tänker hjälpa dem", sa Pierre. "Skickar ni iväg dem så åker vi med".

Pierres pappa vände sig mot Jan. "Du har ingen rätt att tvinga med dem på det här!". "De stannar!".

"De har valt själva att komma med", sa Jan. "Vi har inte tvingat dem".

Pierres pappa riktade en harpun mot Jan. De andra männen och kvinnorna på bryggan gjorde samma sak.

"De stannar här!", skrek Pierres pappa. "Och ni åker härifrån nu!". "Försvinn!".

"Försök förstå!". Jan fick anstränga sig för att inte själv explodera. "Vi har inget annat val än att stanna!".

Pierres pappa gick ännu närmare med harpunen. Spetsen var bara ett par centimeter ifrån Jan.

"Jag räknar till tre!". "Bäst att ni hoppar i båten innan dess!". "Ett!". "Två!".

"Stopp!".

Frida hoppade i land och gick emellan Jan och Pierres pappa.

"Ni låter MDF vinna", sa hon. "Det är det här som de vill". "Det här är varför de dödar och skadar oss". "De vill ge oss dåligt rykte". "Skrämma oss". "Och skapa fientlighet mellan oss".

"Titta vad jag hittade!", ropade Tom och höll upp något i handen. "En dold mikrofon!". "Den satt fast på en av harpunställningarna uppe på däck!". "Fripassageraren i början av uppdraget måste ha satt den där!".

Han hoppade i land, gick fram till Jan och räckte över den. Jan tittade på Pierres pappa som sänkte harpunen och nickade.

"Ni är välkomna här", sa han. "Och vi ska hjälpa er med uppdraget".