Valjakten

Kapitel 5

Femton minuter senare när all mat och utrustning var ombord på båten åkte de iväg. Alla åtta delfinerna simmade lojalt nära båten. För säkerhets skull hade de en visselpipa uppe på däck och de flesta kunde handsignaler tillräckligt bra. Båten var stor och hade gott om plats för utrustning, och för att breda ut liggunderlag vid behov. Det fanns också ett sjukrum, ett kylskåp och en spis under däck.

"Vårt första stopp är Sverige", berättade Jan för halva gruppen som var under däck. "SMD hör till de Mästerdykare som inte har möjlighet att ge rum åt oss, så vi sover på hotell i natt". "Och oavsett hur vi sover så åker vi alltid iväg följande morgon klockan nio lokal tid". Han vände sig mot spisen. "Jag ska gå upp på däck och berätta det för resten av gruppen". "Kan någon eller några av er laga morgonmål?".

"Jag kan göra det", sa Axel och gick till kylskåpet. "Hur låter bacon och äggröra?".

"Låter bra", sa Niklas. "Jag kan hjälpa dig". "Vi skulle kunna ta fram lite bröd också om någon vill ha". "John, kan du slänga hit några påsar från lådan bakom dig?".

"Visst", sa John, vände sig om och öppnade lådan med brödpåsar. Han tog upp en och hoppade sedan ett steg bakåt. Påsarna rörde på sig.

"Ge mig en harpun".

Oskar räckte över en harpun från en ställning. John förde den med handtaget före snabbt ner i lådan.

"Aj!".

"Sandström, kliv upp därifrån, nu!", skrek Jan.

Tom reste sig upp ur lådan och höll sig för axeln.

"Tack, John", sa han och klev ur lådan. Sedan vände han sig mot Jan. "Och varför kan du inte använda mitt förnamn?".

"Varför kan du inte göra som du blir tillsagd?", frågade Jan irriterat. "Jag sa klart och tydligt nej igår". "Minimirank för uppdraget är lätt djuphavsdykare, du är en snorklare". Han vände sig mot väskorna. "Det här förklarar den extra väskan". Han vände sig igen mot Tom och suckade. "Nå, nu är det försent att vända tillbaka". "Men du vaktar och sover på båten hela uppdraget".

"Va?". "Tycker du...".

"Eller så hoppar du i havet nu med det samma och simmar hem!".

Tom blev tyst och nickade.

"I alla fall under början av uppdraget får du hålla dig på båten", sa Jan. "Sedan ser vi hur vi gör".

John, Oskar och Tom gick upp på däck och letade rätt på Frida.

"Jag tyckte väl att det var en väska för mycket ombord", sa hon när hon fick syn på Tom. "Och att den liknade din".

"Inte en chans att jag stannar hemma när ni åker ut på uppdrag", sa Tom.

"Är det värt att du måste bo på båten åtminstone halva uppdraget?", frågade John.

Tom ryckte på axlarna."Det kunde vara värre".

"Hur tidigt smög du ombord?", undrade Frida.

"Ungefär en timme före ni andra kom", svarade Tom.

"Nästan fyra timmar i en låda med brödpåsar", sa Oskar. "Imponerande".

De såg Jan komma upp på däck. Han gick omkring och berättade för resten av gruppen det han just hade berättat under däck. När han hade berättat för Frida stack Niklas upp huvudet.

"Morgonmålet är färdigt!", ropade han.

"Tom, du blir uppe på däck och håller vakt medan vi andra äter", sa Jan. "John, Frida och Oskar kommer upp när de har ätit klart och sedan kan du komma och äta".

Tio minuter senare hade John, Oskar och Frida ätit klart och gick upp på däck igen.

"Tom, du kan ta paus nu!", ropade John.

Tom varken svarade eller kom till dem.

"Tom!".

"Har han månne somnat?", undrade Oskar.

"Det skulle inte förvåna mig", sa Frida. "Han såg faktiskt...".

En harpun flög förbi. De vände på huvudena och såg en man i svart våtdräkt titta fram bakom ett hörn. John och Oskar sprang förbi en ställning som de snabbt tog varsin harpun från och efter mannen. De svängde runt hörnet. Och såg mannen med en harpun riktad mot Tom som låg på mage med armarna och benen fastbundna.

"Jag behöver knappast säga vad ni ska göra", sa mannen.

John och Oskar släppte sina harpuner.

"Bra". "Nu ska...".

Frida, som hade smugit upp bakom mannen, tog ett strypgrepp på honom. Han tappade sin harpun och förde snabbt upp händerna till Fridas arm. Sedan tog han lika snabbt och armbågade henne två gånger i sidan. Första gången blev strypgreppet lösare, andra gången tappade hon det helt och backade ett steg. Mannen vände sig mot henne beredd att slå.

"Låt bli!", skrek John. Han och Oskar hade tagit upp sina harpuner igen och riktade dem mot mannen. Han vände sig mot dem.

"Finns det flera av er ombord?", frågade Oskar.

Mannen skrattade. Och innan någon han reagera kastade han sig i havet. John och Oskar gick fram till kanten och såg honom simma iväg. Sedan vände de sig mot Frida som höll på att knyta upp Toms armar.

"Förlåt", sa han.

"Du är oskadd och det är det viktiga", sa John. Han tittade på Frida och lade en hand på hennes axel. "Är du okej?".

"Jag mår bra", svarade hon och fick upp knuten. Hon vände sig mot Toms fötter samtidigt som Jan, Felix och en mörkhyad man, Staffan, kom fram till dem.

"Det går snabbare med den här", sa Felix och räckte över en kniv åt Frida.

"Vad hände?", frågade Jan.

John berättade vad som just hade hänt.

"Han skrattade när ni frågade om det finns flera ombord", sa Jan sedan. "Okej". "Vi gör en genomsökning av båten".

Genomsökningen gick snabbt och det fanns inga flera fripassagerare.

"Han kom säkert med Roger och hajen", sa Oskar. "Men var kan han ha gömt sig?".

"Under däck hade vi upptäckt honom", sa John. "Och uppe på däck finns inget ställe där man kan vara helt osynlig".

Jan skakade på huvudet. "Det är en bra fråga". "Men det här visar att vi måste vara mera alerta". "Och ha flera åt gången på vakt".