Valjakten

Kapitel 3

Kort efter att den åttonde delfinen dykt upp satte Jan flera dykare på vakt, både på land och i båtar. Dels för att hålla utkik för eventuella MDF attacker och dels för att hålla delfinerna nära bryggan. Ingenting hände under natten, men stämningen var spänd.

John och Oskar vaknade följande morgon av att deras telefoner vibrerade. Jan hade samlat ihop gruppen och de skulle ha ett möte klockan elva.

"Klockan är nu nio", sa Oskar. "Så vi har två timmar på oss att göra oss färdiga och äta morgonmål".

"Gott om tid", sa John. Hans telefon vibrerade igen. "Frida undrar när vi är färdiga för morgonmål".

"Om en halvtimme?".

"Okej, jag skriver det".

En halvtimme senare gick de ner till matsalen med Frida. Medan de åt funderade de på vilka som kunde vara med i gruppen och hur de kommande veckorna skulle se ut. När de hade pratat i en kvart kom Tom till deras bord, tydligt irriterad.

"Du fick inte komma med, eller hur?", sa Frida.

Tom nickade.

"Det är löjligt att lätt djuphavsdykare är minimirank", muttrade han. "Jag är inte en dålig dykare bara för att jag är en snorklare".  "Blir det aktuellt med djupdykning kan ju någon annan i gruppen göra det". "Jag är godkänd i harpunskytte, första hjälpen och självförsvar". "Jag har vad som krävs".

"Jan satte säkert lätt djuphavsdykare som minimi för att försäkra sig om att få duktiga och skärpta dykare", sa Oskar. "Knappast gjorde han det för att bråka med dig".

"Och det ska du säga". "Jag hörde hurdan du var efter kickboxningsmatchen med Dennis igår". "Jag förstår inte hur Jan vill ha med dig i ditt nuvarande skick".

"Jag har inte yrat på snart ett dygn och jag har inte alls...". Oskar flämtade till och höll sig för sidan. "Jag har inte så ont längre". "Och jag brukar inte gå i sömnen".

"Sluta bråka nu", sa John och vände sig mot Tom. "Det är synd att du inte kan komma med, men det kommer flera uppdrag och expeditioner". "Du får flera chanser".

"Ja, det är sant", sa Tom och satte sig ner. "Men jag skulle vilja se mer av delfinerna". "Och Jan överreagerade när han sa att jag inte får komma med". "Jag har aldrig sett honom så arg som han var just".

John sköt fram sin halvfulla kaffekopp till honom. "Du behöver nog det där mera än jag just nu".

"Tack", sa Tom och tog en klunk. "Visst, jag kanske var lite tjatig, men jag kunde ha hållit på längre". "Och Jans utbrott var den största överdriften som jag någonsin har sett".

"Han är säkert stressad", sa Frida. "Det skulle jag vara om jag ledde ett så här stort uppdrag". Hon tittade på sin klocka. "Som börjar om en dryg timme".

När klockan var elva gick John, Oskar och Frida till mötesrummet. Det var sjutton andra personer inne i rummet. Bland dem fanns Axel Sundberg och tvillingarna Niklas och Zacharias Salminen som de hade jobbat med tidigare, som alla tre log och hälsade. Sedan fick de syn på Dennis, som tittade hastigt på dem och sedan vände blicken framåt. En lång, blond man med glasögon nickade mot John och Oskar. William Bergman, läraren som de hade haft på delfinföreläsningen en månad tidigare. Resten av gruppen hade de inte sett tidigare. Alla förutom Frida och en gråblond kvinna var pojkar och män. John, Oskar, Frida och Dennis verkade vara de enda som var yngre än tjugo år. De satte sig ner på tre tomma stolar och skrev namnlappar åt sig. Jan stod längst fram i rummet framför en vitduk. Han såg inte glad ut.