Valjakten

Kapitel 13

Några minuter senare låg de på golvet med händerna och fötterna hopbundna.

"Tänk att några fjortonåriga flickor skulle bli vår död", sa John till Oskar.

"Det där var taskigt", sa Jasmine.

"Håll käften!", skrek John.

En av MDF männen tog fram en spruta som innehöll metallviruset.

"Vad är det där?", frågade Claire skrämt.

"Metallviruset", svarade Oskar. "Det fräter metall och orsakar benskörhet".

"Med andra ord kan vem som helst knäcka din nacke som en torr kvist om du får det i dig", sa John.

MDF mannen gick mot Nicole, som försökte rulla bakåt, men en annan av männen satte en fot på henne.

"Bra försök", sa han.

Mannen med sprutan förde den närmare Nicole, som började få tårar i ögonen. Han förde den mot hennes nacke. Då knackade det på dörren.

"John?", hördes Axels röst. "Är ni där inne?". "Jag och Niklas kan ta över nu".

En av MDF-männen vände sig mot John och riktade en harpun mot honom.

"Säg åt honom att vänta en stund!", väste han.

"Ett ögonblick!", ropade John.

En annan av männen skar loss honom.

"Gå till dörren, öppna den och säg att ni ännu fortsätter hålla vakt", sa mannen med harpunen.

"Vad...", började John.

Mannen förde harpunen närmare.

"Nu!", väste han.

John steg upp och gick till dörren. Han öppnade den och tittade ut på Niklas och Axel.

"Hej", sa han med så neutral röst han kunde.

"Är allt som det ska?", frågade Niklas.

"Ja, allting är lugnt". "Ni behöver inte avlösa oss ännu". "Jag och Oskar kan fortsätta hålla vakt en stund".

"Var är Oskar?", frågade Axel.

"Hitta på något!", väste mannen och höll spetsen i ryggen på John.

"Såg ni honom inte?", frågade John. "Han var ju...".

Det hördes ett skrik och en duns. Mannen med harpunen vände sig om. John vände sig om och knuffade in honom i en annan av männen. De två andra låg också på golvet. En av dem var medvetslös. John öppnade dörren helt och tog en harpun. Axel och Niklas rusade in och de riktade alla tre sina harpuner mot de män som var vid medvetande.

"Släng hit era vapen och ställ er mot väggen!", sa Axel.

Männen gjorde som de blev tillsagda. Axel och Niklas höll koll på dem medan John band fast den medvetslösa mannen och sedan skar loss Oskar och flickorna.

"Hämta flera hit", sa John till flickorna när de steg upp.

"Ja, sir", sa Nicole och gjorde honnör. De gick skrattande ut därifrån.

"De var inte skrämda länge", sa John och vände sig mot Oskar. "Hur lyckades du fälla dem?".

"När de vände blicken mot dörren lyckades jag komma upp på knä och sedan kastade jag mig in i en av dem", svarade Oskar. "Han drog sedan med en annan av dem som slog huvudet i golvet när han landade. Oskar pekade på den fastbundna mannen som nu började kvickna till.

De hörde fotsteg vid dörren. Två män och två kvinnor med harpuner kom in.

"Det gick snabbt", sa Oskar.

"Vad var det som hände?", frågade en av kvinnorna.

"De här fyra och två krypskyttar som ligger döda vid stranden hade dykt hit någonstans ifrån", sa John. "Vi följde efter dem, de fångade oss här och vi tog oss fria". "Både vi och delfinerna är oskadda".

"Okej", sa kvinnan och nickade. "Bra jobbat". "Men nästa gång något sådant här händer, larma flera om ni har möjlighet istället för att ge er efter en grupp på egen hand".

John och Oskar tittade på varandra. De hade inte alls tänkt på att genast hämta hjälp. De tittade tillbaka på kvinnan och nickade.

Nästa morgon var det dags att fortsätta till Cherbourg i Frankrike. När gruppen kom till båten presenterade Jan de nya gruppmedlemmarna. Conor, James och Bill. Tre trettioåringar som hade varit med om flera expeditioner och uppdrag tidigare.

"Är alla klara att åka iväg?", frågade Jan sedan.

"Inte riktigt", sa John. "Jag och Oskar hittar inte våra telefoner".

"Letar ni efter de här?", frågade en bekant röst. John och Oskar vände sig om. Nicole tittade retligt på dem och höll fram telefonerna.

"Ge hit dem!", sa Oskar.

"Om ni säger snälla", sa Nicole och kastade telefonerna till Claire som också hade dykt upp.

"Snälla", sa John och Oskar i kör.

"Egentligen, jätte snälla, sa Claire och kastade telefonerna till Jasmine.

"Jätte snälla", sa John och Oskar i kör.

"Super snälla", sa Jasmine och kastade telefonerna till Anne, men Anne tappade dem och Axel plockade upp dem.

"Det räcker!", sa han strängt till flickorna och gav telefonerna till John och Oskar.

"Då är vi klara", sa John, tog sin väska och vände sig mot båten. Han krockade med Nicole och hoppade sedan i båten. Han vände sig mot flickorna som skrattade åt honom från bryggan.

"Skrattar bäst som skrattar sist", sa han till Oskar och höll fram en plånbok.

"Är det där Nicoles?", frågade Oskar.

"Ja", svarade John och skrattade. "Jag undrar hur länge det kommer att ta innan hon märker det".

"Så vimsiga som de är så tar det säkert en dag åtminstone", skrattade Oskar.

"Din jävla tjuv!", hörde de Nicole skrika från bryggan. "Ge tillbaka min plånbok!".

"Eller bara en minut", sa John. Han vinkade åt Nicole och skrattade.