Valjakten

Kapitel 4

John och Oskar blev igen väckta av meddelanden från Jan på morgonen. De skulle hjälpa till att bära mat och utrustning till båten. De gjorde sig snabbt färdiga och gick till förråden.

"Där är ni", sa Jan. "Kan ni ta harpunerna?". Han pekade på två kärror med harpuner.

John och Oskar nickade och gick iväg med kärrorna mot båten. De tittade mot bryggan och såg delfinerna hoppa omkring i närheten av den. Och en ensam person på bryggan.

"Bara en som vaktar nu", sa Oskar.

"Nå, vi är...". John avbröt sig när han såg personens ansikte. Han tog snabbt upp en harpun. Oskar tittade igen mot bryggan och tog sedan också en harpun.

"Du kommer hit när vi har tiotals harpuner", sa han. "Smart, Roger".

"Jag ska snart iväg", sa Roger. "Men först morgonmål". Han slängde en påse i vattnet.

"Vad det där än var så är det knappast ätligt längre", sa John och försökte se vad det var som rann ut ur påsen.

"Det är inte jag som ska äta", sa Roger.

"John, titta!", sa Oskar skrämt och pekade framåt.

John vände sig åt samma håll. Och då såg han den. En hajfena som var på väg mot delfinerna. Det var blod som Roger hade kastat i vattnet. John riktade sin harpun mot honom och sköt, men Roger hade redan hoppat upp på en vattenskoter och körde iväg. Oskar tog sikte på hajen och sköt. Men han missbedömde avståndet. Harpunen flög ner i vattnet framför hajen. John svängde runt efter en ny harpun, men stötte till den ena kärran så att den föll på den andra som också välte. Han vände sig mot bryggan och svor för sig själv.

"Led delfinerna mot båten!", sa John och sprang mot bryggan.

"Vad tänker du...", började Oskar.

"Led bort dem!", ropade John och sprang ut på bryggan. Han ville inte göra det, men han hade inget val. Hajen var nu nära. John vände sig mot den, hoppade från bryggan och landade på dess rygg. Genast när han fick tag i ryggfenan började hajen att simma och vända sig i olika riktningar. John tittade mot Oskar och delfinerna. Han hade fångat deras uppmärksamhet och ledde dem bort därifrån. Oskar var bra på signalerna. Plötsligt dök hajen helt under vattenytan. John såg nästan ingenting. Han fortsatte hålla i hajen så hårt han kunde. Men han började snabbt få slut på luft. Hajen hade dykt så plötsligt att han inte hann ta ett ordentligt andetag. Om den inte snart simmade upp till ytan igen skulle han bli tvungen att släppa den och simma upp. Den fortsatte simma på samma djup och vände sig kraftigare hela tiden. Snart blev John tvungen att släppa. Han tog ett kraftigt simtag uppåt och fick huvudet ovanför ytan. Och såg till sin lättnad att han var precis bredvid bryggan. Han simmade till stegen och klättrade upp för den. Jan och några andra från gruppen kom springande mot bryggan.

"Haj i vattnet!", ropade John. Just då syntes hajen vid ytan. En smal man med kort, blont hår och skägg tog snabbt upp en harpun, siktade och sköt. Harpunen träffade hajen i ögat. Mannen laddade blixtsnabbt och sköt ytterligare en harpun i huvudet på hajen som försvann under ytan.

"Tack, Felix", sa Jan till mannen och vände sig mot John. "Är du okej?".

"Jag är okej", sa John och andades djupt. "Och Oskar ledde delfinerna till båten".

"Bra", sa Jan och tittade ner i vattnet. "Så vi lyckades inte döda alla hajar förra månaden". "Vi räknade till drygt tvåhundra döda hajar, men antingen så var de flera eller så räknade vi fel". "Vi måste vara extra uppmärksamma när vi är ute på öppet hav". Han vände sig mot John. "Resten av gruppen är på väg med det vi behöver". "Vi för maten och utrustningen till båten, och åker iväg".