faking it ➳ felix sandman

sjutton

Nästa gång jag vaknar upp är det morgon och en rimlig tid för att lämna sängen på. När jag tittar över mot Felix i sängen ser jag hur han fortfarande sover tungt och ibland hörs dova snarkningar från hans håll. Jag ler lite för mig själv. Han gör mig så himla lycklig hela tiden. 

Försiktigt reser jag på mig och lämnar hans rum för att ta en varm dusch. Det är tyst i huset så jag antar att de andra i hans familj fortfarande sover. Jag vill träffa dem men det hade nog blivit lite stelt nu utan Felix i början. När jag kommer in till badrummet och precis när jag ska gå in i duschen upptäcker jag blodfläcken på mina trosor. Det kom ju lägligt...

Jag fixar fram skydd från min necessär och fixar iordning allt. Sedan kliver jag in i duschen och tar en varm dusch. När jag är färdig med allt inne i badrummet kommer jag plötsligt på att det förmodligen måste finnas blodfläckar på hans lakan. Mina ögon spärras upp så att de blir lika stora som golfbollar och jag skyndar mig ut från badrummet. 

När jag kommer tillbaka till Felix rum har han vaknat till liv. Han står upp bredvid sängen och är i full gång med att ta av lakanet. Han vänder sig om mot mig direkt när jag kommer in och tittar oroligt mot mig. Jag själv står mest generad. 

"Hur mår du? Behöver du något? Vad som, säg till så fixar jag!" säger han direkt och rullar ihop lakanet till en boll. Det är med ett brett leende som jag tittar mot honom. Jag trodde att han bara skulle bry sig om att hans lakan hade blivit nedblodat men det är mig som han bryr sig om. 

"Om du vill kan du gärna fixa choklad eller något?" säger jag och rycker lätt på mina axlar. Han nickar direkt på huvudet och går förbi mig ut från rummet. Hans steg är riktade mot rummet tvättmaskinen står i. "Jag behöver nog dra och handla då för jag tror ärligt inte vi har någon choklad hemma just nu" säger han när han kommit ut från rummet igen. 

"Men då behöver du inte, det är lugnt Felix" säger jag och ler mot honom. Han ler tillbaka innan han sedan skakar på huvudet. "Klart jag kan åka iväg och fixa det, det gör jag med glädje åt dig" säger han. 

"Men åh..tack" säger jag. 

Han småjoggar ner för trappan medan jag går tillbaka in i hans rum och tar fram min necessär igen. Jag sätter mig ner framför hans helkroppsspegel och börjar sätta igång med att sminka mig själv. 

Efter några minuter när jag sitter och nynnar lite på en låt märker jag plötsligt hur dörren öppnas. Till en början tänker jag att han måste ha varit väldigt snabb, men sedan när jag inser att det är en kvinna - och inte en kille - som kommer in släpper jag de tankarna. 

"Åh hej ursäkta, du måste vara Caroline?" säger hans mamma och mitt leende på läpparna börjar tona ut. "N...nej?" säger jag försiktigt och denna gången tonar hennes leende ut. "Nähe? Ojsan då är det mitt fel" säger hon och ler ursäktande mot mig. 

"Jag heter...Louise" säger jag och reser mig sedan upp från golvet. 

Det måste finnas en anledning till varför hon sa ett helt annat namn som inte är likt mitt på något vis. Och den anledningen är inte så svår att lista ut. Mitt hjärta gråter medan jag packar ihop mina saker i min väska. "Jag tror det är dags för mig att gå" säger jag och pressar fram ett litet leende mot henne innan jag lämnar rummet. 

Jag struntar i att Felix inte har kommit hem än. Han har krossat mitt hjärta fullständigt och jag vill bara härifrån. Vi är inte tillsammans, det är vi inte. Men han har fått mig att känna mig så speciell...men allt har nu visat sig vara ett spel.