faking it ➳ felix sandman

nitton

Louise perspektiv

Nästa morgon vaknar jag inte upp av att min väckarklocka ringer, jag vaknar innan. Och denna morgonen är det inte ljuset från solen som trängt genom mina gardiner och väckt mig. Det är inte heller någon av mina föräldrar som har kommit in och väckt mig, och inte heller Filip. Utan denna morgonen vaknar jag upp av att min mobil ringer. 

Till en början får jag för mig att allt är en dröm, att det som hände hos Felix med hans mamma bara var en mardröm. Och att personen som ringer mig också ingår i drömmen. Men när telefonen bara fortsätter och fortsätter att ringa förstår jag att det inte längre är en dröm. Och att allt som hänt med Felix också faktiskt hänt i verkligheten. Det här med Felix blir jag påmind om när jag läser namnet på min upplysta mobilskärm, för att se vem det är som ringer. 

Felix Sandman står det med vit text på skärmen. Jag suckar ledsamt innan jag sedan klickar honom. Såhär har det sett ut hela dagen igår. Han har ringt och ringt och ringt och jag har klickat honom varje gång. Jag känner mest att jag inte vill prata med honom. 

När hans mamma sa ett helt annat namn än vad mitt är tog det inte lång tid innan jag förstod att Felix bara har lekt med mina känslor. Både mina, och med den andra tjejen. Hade namnet hon sa varit i närheten av mitt hade det nog inte spelat någon större roll, då hade det bara kunnat vara hon som inte riktigt kom ihåg mitt namn. Men nu, är situationen väldigt mycket mer annorlunda. Och det gör så ont inom mig. 

Jävla Player

Plötsligt rycker min dörr upp och in kommer två tjejer. Närmare bestämt Stina och Hilda. Under tiden jag sätter mig upp i sängen tittar jag förvånat mot dem. Fine att jag hade tänkt ringa hit de lite senare idag för att prata om allt men jag var verkligen inte beredd på att de skulle bjuda in sig själva. "Din mamma sa att det var här vi kunde hitta dig" säger Hilda försiktigt och jag nickar långsamt. "Ja, klockan är liksom inte så mycket". Jag tittar över mot klockan på mitt skrivbord och ser att den står på 08.30. 

"Fast nu var det inte därför hon menade på att du skulle ligga i sängen, hon berättade om..Felix" säger Stina och biter sig lite nervöst i läppen. Jag flyttar bort min blick från dem och tittar ner på mitt täcke. "Aha" säger jag kort och suckar sedan. 

De går längre in i rummet och sätter sig på vars en sida om mig i sängen. "Vill du prata om det?" frågar Stina mig och jag nickar långsamt. En liten ensam tår har börjat rinna ner längs min ena kind men jag torkar bort den fort. 

"Jag sov ju hemma hos Felix då, och lyckades mensa igenom och insåg det när jag hade vaknat. Felix var världens gentleman och stack iväg för att köpa choklad till mig, trots att jag sa att det inte behövdes" börjar jag men tar sedan en liten paus. Jag tänker tillbaka på vilken underbar kille han var i den stunden, men hur sedan allt förändrades. 

"Medan han var iväg träffade jag på hans mamma, som frågade om jag hette..Car-Caroline, och då förstod jag direkt att han bara lekt med mina känslor"

Både Hilda och Stina lägger sina armar om mig och kramar om mig från vardera sida. "Han är bara en idiot och är inte värd dina tårar" säger Hilda och jag känner hur Stina nickar instämmande. "Din prince charming finns där ute någonstans, men det är inte Felix" lägger Stina till och jag suckar. 

"Förmodligen har ni rätt, men allt kändes så bra med Felix, mestadels iallafall" säger jag med en sorgsen röst. 

Mitt i vårt deep-talk knackar det på min dörr och alla vi tre tittar direkt mot dörren. Jag förmodar att det är mamma eller pappa som kommer för att vilja prata med mig. Eller kanske Filip. 

"Kom in" ropar jag och ser sedan hur dörren öppnas långsamt. "Felix?" utbrister Hilda och Stina samtidigt och flyger sedan upp från sängen för att knuffa ut honom. Jag vänder bort blicken från honom och tittar bort mot fönstret som finns mittemot min öppna dörr. "Dra, hon vill inte träffa dig" hör jag hur Hilda säger. "Jädra player" lägger Stina till. Jag kan inte låta bli att le. Det är nästan lite gulligt hur mina bästa vänner beskyddar mig. 

"Men kom igen, jag måste få prata med henne" säger han och jag hör hur någon av tjejerna precis ska säga emot honom men jag avbryter dem. "Det är okej". 

Vid närmare eftertanke vet jag inte riktigt om det där var så smart eller inte. Tänk så blir detta ännu värre om vi pratar om det. Jag kanske blir ännu mer sårad än vad jag var tidigare. 

"Kan ni gå ut?" frågar Felix tjejerna. Jag vänder mitt huvud åter igen och möter både Hildas och Stinas bedjande blick som ungefär säger 'snälla låt oss stanna'. "Det är okej, ni kan gå" säger jag och biter mig nervöst i min läpp. De suckar irriterat båda två men gör sedan som Felix bad om och lämnar rummet en efter en. När de är ute stänger Felix igen dörren och går sedan fram till mig i sängen. Han sätter sig ner på sängkanten medan jag lägger mina armar i kors över bröstet. 

"Vem är hon?" frågar jag. 

"Caroline är bara ett gammalt haff Louise" säger han och tittar bedjande mot mig. Han vill att jag ska förstå honom och lita på hans ord men det är faktiskt ganska svårt nu efter allt. Jag vet inte vad jag ska tro, vad jag borde tro eller så. Allt är så klöddigt just nu och jag har svårt att tänka klart. 

"Hur gammalt?" frågar jag, fortfarande med armarna bestämt över bröstet. 

"Spelar det någon roll?" frågar han och jag rynkar irriterat på ögonbrynen. "Klart att det spelar roll. Har du bara lekt med både mina och Carolines känslor eller vad?" frågar jag och nu känner jag hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Men jag gör allt i min väg för att de inte ska falla ner. Inte inför honom, det vägrar jag. 

"Men nej, självklart inte, jag skulle aldrig göra så, du måste tro mig..jag..jag..jag gillar dig Louise, väldigt mycket" säger han med gråten i halsen. Det hör man på hans röst. Den är nästan påväg att spricka ett antal gånger. "Jag vet inte vad jag ska tro?" säger jag förtvivlat och nu går det inte att hålla tillbaka mina tårar längre. De börjar rinna ner längs mina kinder, den ena tåren efter den andra. Felix flyttar sig närmre mig, tillräckligt nära för att kunna lägga sina armar om mig. 

Och det är precis vad han gör. 

"Jag menar det Louise" säger han efter ett tag och bryter sedan kramen. Han plockar fram något och räcker över det till mig. Jag torkar bort mina tårar som skymmer min sikt och sedan börjar ett litet leende sprida sig över mina läppar. 

Chokladet. 

Jag slår till honom lätt på armen innan jag tar emot det. "Okej, jag tror dig" säger jag och nu är det hans tur att skina upp i ett leende. 

Plötsligt öppnas min dörr igen men denna gången är det Filip som kommer in och avbryter oss. Han tittar förvånat på Filip innan han vänder sig mot mig. 

"Du Louise, varför är hela världens befolkning här?" frågar han och lägger sina armar i kors. Jag skrattar till lite och rycker sedan på mina axlar. "Lång historia, men vill du gamea?" frågar Felix Filip och han nickar på huvudet. "Absolut". 

Felix reser sig upp från min säng men innan han lämnar rummet vänder han sig om mot mig och blinkar med ena ögat mot mig.