faking it ➳ felix sandman

trettiotre

Mitt under mitt lilla break down öppnas dörren in till vår lilla stuga och Filip kommer in. I samma sekund som han får syn på mina söndergråtna ögon rusar han fram till mig och knuffar försiktigt undan både Hilda och Stina påvägen fram. Han böjer sig ner och sätter sig ner på knä intill sängen där jag ligger. 

"Vad har hänt?" frågar han oroligt medan jag fortsätter att snyfta. 

"Felix..." säger jag vilket även är det enda jag får fram innan en ny våg av tårar sköljs över mig. Hans blick går från orolig till irriterad, nästan lite arg, på bara några få millisekunder. Hilda går in istället för mig och berättar precis allt om varför jag ligger och gråter som en bebis i sängen. "Den jäv-" börjar han men avbryts av att ytterdörren öppnas ännu en gång och Felix kommer in. 

"Oj, vad händer här?" frågar han en smula chockat och närmar sig oss med snabba steg. Filip reser sig upp med sammanbitna käkar och knutna nävar. Det ser nästan ut som att Felix sett ett spöke när han tittar mot Filip. 

"Din fucking idiot" gormar han ilsket och Felix tittar chockat mot honom. "Du får ej behandla min syrra såhär" säger han och tar något steg närmre Felix som ser vettskrämd ut. "Vår deal var att du aldrig skulle såra henne, men nu har du gjort det?" 

"Vänta, deal?" frågar jag oförstående och han vänder sig om mot mig igen. "Ja, deal för att han skulle få stöta på dig" förklarar han lite hastigti inna han vänder sig om mot Felix igen. Felix ger ifrån sig en högljudd suck innan han sedan skakar på huvudet. 

"Louise, kan vi prata, ensamma?" säger Felix med en låg röst och jag biter mig löst i läppen. Det är väl kanske inte något jag direkt känner för att göra i stunden men jag vet ju om att jag förmodligen måste göra det någon gång snart. Så det är väl lika bra att göra det direkt. 

Jag suckar högt men nickar sedan på huvudet innan jag därefter reser mig upp från sängen och följer med Felix ut från stugan och bort mot vattnet. Han sätter sig ner på gräset och tecknar att jag ska sätta mig bredvid honom. 

Till en början sitter vi bara tysta och stirrar ut över vattnet. Ingen av oss säger något. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad jag borde säga. Det är mörkt ute, alldeles kolsvart. Alla de andra på lägret har gått in till ssina stugor så de enda som är ute just nu är jag och Felix. De enda ljud som hörs kommer från vattnet, annars är det knäpptyst. 

"Varför?" frågar jag efter av något som känts som en oändlighet av tystnad. 

"Varför vadå?" frågar han oförstående. 

"Varför lät du mig falla när det ändå inte var på riktigt?" frågar jag och vänder mig om mot honom. Hans blick är fortfarande fast rakt ut mot vattnet och jag kan se hur han funderar. Hade jag kunnat så hade jag gärna velat läsa hans tankar just nu för att se vad han funderar över. Det hade gjort allt så himla mycket lättare. 

Efter ett tag ger han ifrån sig en högljudd suck. 

"För att jag har varit så j*vla osäker okej, jag har aldrig varit kär förut så jag vet inte hur det känns" säger han och vänder sig om mot mig så att våra blickar fastnar i varandra. Tystnaden som var tydlig tidigare uppstår åter igen medan vi bara stirrar rakt in i varandras ögon. 

Ett litet leende spricker upp över hans läppar. 

"Eller, nu vet jag hur det känns, helt säkert" säger han och lutar sig framåt. Jag tvekar till en början, försöker analysera hans ord. Men så fort jag faktiskt förstår vad han menar lutar jag mig fram och raderar de sista centimetrarna mellan våra ansikten. 

"Jag älskar dig" säger han. 

"Jag älskar dig också" säger jag med ett leende större än det mesta. 

THE END