faking it ➳ felix sandman

tjugoett

Louise perspektiv

"Dåså hörni, då kan ni kila iväg till matsalen för lunch" säger vår mattelärare och börjar plocka ihop sina saker framme vid tavlan. Precis lämpligt kurrar min mage högt och jag ler lite generat mot Hilda som sitter bredvid mig. Det har inte gått en enda sekund under denna lektionen utan att jag har tänkt på hur hungrig jag är. Vilket har resulterat i att jag gjorde två mattetal på hela denna lektionen, som varade i en timme.

Jag plockar upp mina böcker i min famn och tittar sedan omkring för att se om Hilda och Stina är redo för att gå vidare mot matsalen. Eller ja, först våra skåp, men sedan vidare till lunchen. För dit behöver jag komma väldigt snart.

"Jag vill ha mat" stönar jag plågsamt medan vi lämnar salen vi nyss haft lektion i. "När vill du inte ha mat?" frågar Stina skrattandes och Hilda nickar instämmande. Vi tre går tillsammans på en rad igenom skolans korridorer. "Sant" säger jag och rycker på axlarna.

Innan vi går bort till matsalen går vi förbi våra skåp för att lämna in våra mattesaker. Det är onödigt att dra med de sakerna till matsalen. Plus har vi ändå en annan lektion efter lunch, så ja.

Till min, eller vår, stora tur är kön i matsalen inte alls lika lång som den brukar vara. Dock kan det i och för sig betyda att maten inte var så värst god. Men det spelar ingen större roll för mig, bara jag får mat innan min mage exploderar av hunger så blir jag nöjd.

Hilda och Stina går lite före mig till matsalen och har redan hunnit in när jag kliver in. Till min stora förvåning står båda två helt blixt stilla någon meter innanför ingången. Stina vänder sig lite halvt mot mig innan hon börjar prata lågt. "Öh, Louise?" säger hon och nickar bort mot mitten av matsalen. Jag tittar oförstående bort dit hennes blick riktats, och får en lika stor chock jag med.

Vid mitten av matsalen står Felix med flera röda rosor i sina händer. Hans otroligt charmiga leende ser bättre ut än någonsin och mitt hjärta börjar slå dubbelt så fort direkt när jag får syn på honom. Både Hilda och Stina tar tag om vars en av mina armar innan de sedan knuffar in mig mot honom.

Allas blickar riktas nu mot mig, vilket gör mig väldigt obekväm. Dethär med att stå i centrum är inget jag föredrar. Mina kinder blir knallröda medan jag tar de sista stegen fram till Felix. Det är knäpptyst i matsalen. Så tyst att man hade kunnat höra en knappnål falla mot marken på flera meters avstånd. Jag sväljer högt. Somsagt, inte bekväm med att vara i centrum.

Jag lägger även märke till hur några här och var har sina mobiler uppe, precis som att de filmar det som nu är påväg att hända. Det är precis som om alla här inne vet vad som ska ske, förutom jag. Kanske till och med Hilda och Stina vet om det?

Jag tittar runt i matsalen med en nervös blick. "Ehm, Felix? Vad är detta?" frågar jag och riktar min fulla uppmärksamhet mot honom. Hans leende växer sig större på sina läppar innan han sedan tar ett steg närmre mig.

"Du är den absolut finaste tjejen jag vet. Din humor matchar exakt med min. Ditt leende får mitt hjärta att smälta varje gång du visar det. Dina ögon, ja, de fastnar jag alltid i. Din röst. Ditt sätt att vara. Hela du är perfekt. Jag tycker om dig jättemycket Louise, verkligen. Och därför undrar jag om du vill bli tillsammans med mig?"

Under tiden han pratar fylls mina ögon med tårar. Detta var så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig av honom. Ett leende spricker upp på mina läppar.

"Såklart jag vill" utbrister jag och flyger sedan in i hans famn. Vi kramar om varandra länge innan han sedan kysser mig, länge.

De andra i matsalen busvisslar, jublar och klappar sina händer.

Felix börjar krama om mig igen. Och denna gången lutar han sitt ansikte mot mitt öra. "Bättre?" viskar han. "Bättre" säger jag.