faking it ➳ felix sandman

tolv

När jag kliver in genom ytterdörren står redan mamma i hallen och väntar på mig. Hon måste ha sett mig i fönstret när jag kom gåendes längs den lilla stigen i vår trädgård. Redan innan hon ens har börjat prata förstår jag på hennes ansiktsuttryck att hon är ilsken. 

"Vart i hela fridens namn har du varit unga dam?" skäller hon åt mig och till en början kommer det som en chock..enda tills det att jag kommer på att jag glömt messa henne igår att jag skulle sova hos en kompis. 

"Förlåt, jag glömde säga till dig, jag sov hos en kompis" säger jag samtidigt som jag hänger upp min ytterjacka på en av krokarna vid väggen. Jag drar av mig mina skor innan jag riktar tillbaka min blick mot mamma igen. Hon ser inte lika ilsken ut som tidigare men hon är fortfarande inte helt lugn, det märker jag. Och jag förstår väl egentligen hennes oro. Hennes dotter försvinner och kommer inte hem förrän dagen efter. I detta fallet var det ju faktiskt inget hemskt som har hänt men i andra fall så är det ju faktiskt det. 

Så jag kan inte klandra henne för hennes oro. 

"Och vem var den kompisen då?" frågar hon och lutar huvudet nyfiket på sne. Mina kinder hettas upp en aning av tanken på Felix. Eller ja, främst tanken på Felix och kyssen. "Felix, det är en av Filips bästa vänner" säger jag lugnt och sansat precis som om detta vore no big deal. 

Mamma suckar och skakar på huvudet. "Varför?" frågar hon. "Jag sladdade med cykeln igår och ja, han hjälpte mig" svarar jag och rycker på axlarna. Hon biter sig fundersamt i underläppen innan hon sedan fortsätter att prata. "Varför har du inte hört av dig?" frågar hon oroligt och jag tittar medlidande på henne. "Jag glömde, förlåt, det var verkligen inte meningen".

Jag tar några steg framåt så att avståndet mellan mig och mamma försvinner helt. Sedan lägger jag mina armar om henne och kramar om henne hårt. "Jag vill bara att det inte ska hända något hemskt" säger hon när vi släppt kramen och jag nickar långsamt. "Det förstår jag" säger jag. 

"Bäst för dig att det inte upprepas dock" säger hon och tittar strängt på mig. "Nejdå, du kan vara lugn" säger jag och passerar henne för att gå upp till mitt rum. Precis när jag når botten av trappan stoppar hon mig med en fråga som jag inte direkt förväntade mig. 

"Ni gjorde väl inget..?" frågar hon och jag blir alldeles knallröd i ansiktet. "MEN NEJ" utbrister jag och går sedan upp för trappan med snabba steg.  Som av en tillfällighet står Filip precis ovanför trappan när jag kommer upp. Jag förstår ganska direkt att han har hört varenda ord av det som jag och mamma sa till varandra nyss. Mitt försök att smita förbi honom och in till mitt rum slutar med att han tar ett hårt tag om min handled och tvingar mig att titta på honom. 

"Har du och Felix knullat?" frågar han och jag blir lika generad som tidigare. De har egentligen inget med mitt sexliv att göra herregud. "Men nej" säger jag och försöker ta mig loss. Filip håller mig fortfarande i ett hårt grepp trots att jag har svarat på hans fråga. "Ärligt?" säger han och jag suckar en aning irriterat. "Ja, ärligt" säger jag och han släppar taget. 

När jag nästan är framme vid mitt rum blir jag stoppad av Filip åter igen. 

"Du vet att jag ger dig det fulla tillståndet att bli tillsammans med honom va?" säger Filip och jag himlar med ögonen. "Aw säkert? Så sött" säger jag sarkastiskt och går in till mitt rum där jag kastar mig ner på min säng. Bara några sekunder senare har jag fått besök av Filip och han tittar allvarligt mot mig. "Jag menar det sis" säger han. 

Han kommer fram till mig i sängen och sätter sig ner intill mig. "Jag tror dig" säger jag och plockar fram min mobil. "Han är en bra kille..Felix alltså" säger Filip efter en stund av tystnad. Jag skrattar till lite. "Du vet väl att jag har mer att tänka på än bara Felix va?" säger jag och ett leende syns på hans läppar. "Ja, det vet jag. Men du får hålla mig uppdaterad på vad som händer, okej?" säger han och jag suckar lite. "Jadå, förresten lär väl Felix berätta det också väl?" säger jag och Filip ler större än tidigare. 

"Ja, det lär han verkligen göra" säger han och försvinner sedan ut från mitt rum. Jag har verkligen ingen aning om vad Filip menar med det han nyss sa. Jag hoppas verkligen att det är en positiv sak men det är något inom mig som får mig att inte tro att det är så positivt som jag vill tro...