faking it ➳ felix sandman

tio

Det är med sömniga ögon som jag tittar mot min väckarklocka som står lite längre bort. Sedan tar det inte lång tid innan jag flyger upp som en raket från sängen och rusar mot min garderob. Nu har jag alltså 10 minuter på mig att göra allt jag behöver göra på morgonen OCH ta mig till skolan. Toppen. Bara toppen.

Ja. Anledningen till att jag har försovit mig skulle jag nog säga beror på att jag låg uppe med Felix och messade hela natten i princip. Men det var det nog värt ändå. För herregud vad jag mår bra nu. Och allt det som hände innan har jag helt glömt bort. Nästan iallafall.

Med en halväten macka i munnen och min väska över axeln rusar jag ut till min cykel som står i garaget. Normalt går jag ju alltid men idag är det ett måste för mig att cykla.

Jag slänger ner väskan i korgen och kliver sedan upp på cykeln och cyklar iväg mot skolan. Det går fort, nästan för fort. Jag trampar på som bara den. Jag vet att det inte finns en chans i världen att jag kommer hinna i tid men jag vill ändå försöka komma dit så fort jag kan. Med andan i halsen så fort jag cyklar, cyklar jag in på en grusväg. Jag har väl ungefär tre minuter kvar till skolan. 

Men så plötsligt, från ingenstans, sladdar min cykel till och jag faller pladask ner på marken och glider säkert två meter innan jag sedan stannar till. Jag stönar till av den hemska smärtan i min ena axel samt huvudet. Cykeln har jag fått över mig. Det hela har säkert sett roligt ut från sidan men jag kan meddela att det inte alls är så roligt. 

Jag lyfter bort cykeln trots den enorma smärtan. Min nästa tanke är att jag ska försöka sätta mig upp, eller helst ställa mig upp. Dock inser jag ganska direkt att det inte kommer att ske. Så fort jag försöker röra på mig mer blir huvudvärken bara mer och mer kraftfull. Det går bara inte. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag sveper med blicken runt i området. Inte en enda människa syns till. 

Jag plockar fram min mobil och torkar mina tårar innan jag sedan ringer upp Filip. En signal..två signaler..tre signaler..fyra signaler..fem signaler. Han svarar inte. Jag biter mig löst i läppen. Hur ska jag kunna lösa detta? Jag kommer nog inte kunna ta mig hem själv nu med tanke på smärtan. Mina föräldrar jobbar och kommer nog inte kunna hämta mig. Filip, ja han borde ha kunnat svara men såklart gör han ju inte det. 

Kanske kan jag ringa Felix? Fast nej. Det kanske jag inte borde? Eller? Jag kanske..kanske kan försöka iallafall. Det skadar ju inte att fråga iallafall. Och vad har jag egentligen för val? Det är ju det eller att ligga kvar här tills det att smärtan har försvunnit tillräckligt mycket för mig att kunna gå någorlunda ordentligt. 

Nervöst trycker jag på Felix nummer och signalerna börjar tuta. Den enda skillnaden mot när jag ringde Filip är att Felix faktiskt svarar. Och mitt hjärta har nog aldrig bultat såhär fort som det gör nu. Jag tar ett djupt andetag och hör hur Felix börjar prata. 

"Tja" 

"Hej..eh..du.."

"Gråter du??" 

"Nej..eller...ja..eller, jag har trillat..med cykeln..rejält..och-"

"Jag kommer, vart är du?"

"Viskängen" 

"Där om tre minuter"

Det är med en känsla av lättnad som jag lägger ner min mobil igen. Jag vet inte om jag är mest lättad över att jag kommer att få hjälp härifrån eller över att han faktiskt ville komma och hjälpa mig. Det krävdes ju inte alls mycket för att han sa att han kommer och hämtar mig. Nästan som om han faktiskt bryr sig om mig ganska mycket. Hade han inte brytt sig om mig hade han väl kommit på någon tunn lögn eller liknande för att slippa hjälpa mig. Men nu, nu sa han direkt att han skulle komma. 

Precis som han lovade tar det tre minuter innan jag ser hans bil svänga in mot platsen där jag halvt sitter halvt ligger ner i väntan på att min prins charming ska komma och hjälpa mig. Komiskt va? Det är nästan precis en sådan situation där prinsen ska rädda sin älsklings-prinsessa. Fast jag vet ju inte om Felix ser det från ett sådant perspektiv. Men lite kul att leka med tanken ändå. 

"Men shit Louise" säger han chockat och tittar ner mot mig med en orolig blick. Jag ler lite svagt mot honom medan han lutar sig ner. Han plockar upp mig i brudstil och lyfter sedan iväg mig till sin bil där han placerar mig i framsätet. När han är säker på att jag är helt inne i bilen stänger han igen dörren och går för att plocka upp min cykel. Den sätter han på en dragkrok vid bakre delen av bilen innan han sedan kommer in till mig. 

Då och då jämrar och stönar jag på grund av smärtan i min kropp. Det svider som tusan i både min ena arm men även vid det ena knäet. Jag ser på mitt jeanstyg, som normalt är blått, nu färgats rött och jag drar efter andan. Felix lägger märke till hur jag spänner mig och tittar oroligt mot mig. "Ögonen..på..vägen Felix" stammar jag fram mellan smärtan. Han lägger sin ena hand ovanpå min och tittar sedan framåt igen. 

Ungefär tio minuter senare stannar Felix bilen. Dock är vi inte där jag förväntade mig att vi skulle vara. Jag tänkte att han skulle skjutsa hem mig till mig..inte till..ja, vart vi nu är. Han kliver ur bilen och skyndar över till sätet där jag sitter. Precis som innan lyfter han upp mig i brudstil. 

Bildörren stänger han igen med hjälp av foten och sedan börjar han gå med mig i sin famn. "Felix..vart är vi?" frågar jag och tittar mig omkring. Detta området har jag aldrig varit vid. Han småskrattar lite och vi kommer fram till en ytterdörr. "Louise, välkommen hem till mig" säger han mjukt och börjar fibbla med sina nycklar, fortfarande med mig i famnen. 

Okej. SÅ. Jag är alltså hemma hos Felix nu? Varför tog han mig ens hit? När han lika gärna hade kunnat skjutsa hem mig..? En sak är säker och det är att tonårskillar ALLTID har något i baktanken när det gäller tjejer. Men vad har jag aldrig kunnat lista ut. 

Han stänger igen dörren lika snyggt som tidigare och lyfter sedan upp mig för en lång trappa och sedan in till ett badrum. Jag hinner inte se så jättemycket av hans hus men med tanke på det jag har sett så förstår jag att han och hans familj har ganska lagom med pengar. Och att någon, om inte alla, i denna familjen verkar vara väldigt pedanta. Precis allt står i sin ordning, inte en enda dammtuss syns till. 

Han sätter ner mig på toalocket och börjar sedan rota runt lite i ett skåp. Han svär lite då och då och mumlar något tyst för sig själv. Han är extremt fokuserad på det han letar efter vilket gör det enkelt för mig att granska honom utan att han ska märka mig. Jag tittar noga på hans ansikte. Det är så..så vackert. Och hans ögon..de är verkligen irresistible. 

"Så, vart har du ont?" frågar han och avbryter mig från mitt tänkande. Jag pekar på min överarm som har börjat svida något ordentligt de senaste minutrarna. "Okej, hmm, det blir svårt, du får ta av dig tröjan" säger han och jag stirrar på honom precis som om jag nyss sett en ailien, och han är den ailien. "Jag menar det, hur ska jag annars kunna tvätta rent såret?" frågar han och tittar menande på mig. 

Tar jag av mig min tröja så kommer han alltså att se mig i bara BH. Något jag inte direkt skulle föredra. "Kom igen, du är min bästa väns lillsyrra, så farligt är det väl ändå inte" säger han och sätter sig ner på knä framför mig. Jag biter mig nervöst i läppen innan jag sedan långsamt drar av mig tröjan. Nästan direkt märker jag hur han granskar min kropp men när jag slår till honom på armen bryter jag hans tittande och han börjar ta hand om såret på min arm. 

Efter ett tag slutar han. Han lägger ner sakerna på golvet intill oss. Sedan tittar han rakt in i mina ögon och mitt hjärta börjar bulta fortare och fortare. Hans hand flyttar bort en hårslinga från mitt ansikte och lägger den bakom mitt öra. Och sen..sen

sen lutar han sig fram mot mig och kysser mig.