faking it ➳ felix sandman

arton

Felix perspektiv

Det är med ett leende på läpparna som jag sätter i mina nycklar i nyckelhålet igen. Jag har nyss varit och fixat choklad till Louise och jag är så glad över att ha hennes hos mig. Hon får mitt hjärta att dunka lite extra..tror jag iallafall. Jag håller ICA-påsen i en av mina händer och stänger igen dörren efter mig med den andra. 

"Felix?" hör jag hur min mamma ropar från vardagsrummet. "Ja, jag var och handlade åt Louise" ropar jag tillbaka och går sedan upp för trappan. Det är ovanligt tyst i mitt rum. Dörren är öppen så jag borde egentligen höra ganska bra om någon rör på sig där inne. Men jag antar att hon ligger och vilar i sängen eller något sådant. 

"Louise" säger jag när jag nästan kommit fram till dörren. "I'm back darling" säger jag och kliver in i rummet. Till min stora förvåning ligger hon inte ner på sängen. Hon sitter inte heller på golvet. Hon är inte i rummet. Jag tittar åt stället hon hade lagt sina saker på men där finns inga saker alls. Mina ögon blir stora som golfbollar och jag känner hur oron börjar byggas upp inom mig.

Vart är Louise?

Jag släpper ner påsen med choklad innan jag vänder mig om tvärt och rusar ut från rummet. Jag springer så fort jag kan ner för trappan och slutligen in i vardagsrummet där mamma sitter. "Vart är Louise?" frågar jag henne stressat. 

Om hon skulle iväg på något eller liknande så hade hon ju messat mig, men jag har inte fått något. Inget alls.

"Jo jag.." börjar hon och tar sedan en liten paus. Hennes tystnad gör mig otålig och nästan lite irriterad. "Vad?" frågar jag henne och hon suckar. "Jag trodde det var Caroline som var här hemma hos dig, men det var det ju tydligen inte" säger hon och lägger sina armar i kors. 

"Så hon drog härifrån, och det förstår jag Felix, du kan inte hålla på att leka med tjejers känslor på det där viset!" utbrister hon ilsket. Mina ögon blir i samma storlek som två fotbollar. Tankarna flyger runt hej villt i min skalle och jag är inte säker på vilken känsla som jag känner mest av just nu. 

"Vad fan tror du om mig?" utbrister jag med en hårdare ton än vad jag själv förväntade mig. Mammas blick blir hårdare och hon reser sig hastigt upp. "Vad är det för ton du använder mot mig?" frågar hon ilsket och går närmre mig. Jag suckar och skakar på huvudet.  

"Förlåt mamma, det var inte meningen, men jag har lite panik här" säger jag och biter mig fundersamt i läppen. 

"Och vad det gäller hur du play-" börjar hon men jag avbryter henne direkt. "Mamma snälla sluta, jag har inte träffat Caroline på tre månader, det finns inget mellan oss längre" säger jag och hennes blick mjuknar en aning. 

"Så du leker alltså inte med tjejers känslor?" frågar hon och jag skakar på huvudet. "Nej, det skulle jag aldrig göra" säger jag och tar upp min mobil. "Jag måste få tag på Louise" mumlar jag och vänder mig om för att gå därifrån. Jag går upp till mitt rum för att ringa henne. 

Jag letar upp hennes nummer och ringer upp det. Några signaler går fram men sedan bryts det. 

Hon klickade mig. 

Jag provar en gång till, och en gång till, och en gång till, och en gång till. 

Men hon klickar mig varje gång. 

"helvete" säger jag ledsamt och slänger mig ner på min säng.