faking it ➳ felix sandman

tjugosju

Louise perspektiv

"Okej, kan ni läsa upp min checklista som ligger på skrivbordet?" frågar jag och lägger ner mina pyjamasshorts i min resväska. Det blev så att jag tackade ja till att dra med på danslägret men det är väl kanske inte så konstigt. Av någon konstig anledning brukar jag alltid få så himla mycket ångest varje gång jag ska iväg någonstans som t.ex. läger eller liknande där man måste packa med relativt mycket saker. Jag är alltid så rädd att jag ska glömma något och därför låter jag Hilda och Stina få hjälpa mig med det sista. 

"Visst" säger Hilda. Hon lägger ner sin mobil och sträcker sig efter lappen på mitt skrivbord innan hon börjar läsa upp sakerna jag listat ner. "Okej, så 4 tjocktröjor?" säger hon högt och tittar mot mig. Då jag är helt hundra på att jag har lagt ner det nickar jag direkt på huvudet och hennes blick viks ner mot pappret igen. 

"Underkläder och strumpor?". Återigen ger jag henne mitt svar genom att nicka hastigt på huvudet. Och så fortsätter det en bra stund till och det verkar som att jag trots allt har fått med mig allt jag kommer att behöva när jag väl är där. 

"Kudde?" frågar Hilda och rynkar på ögonbrynen precis som att det skulle vara världens konstigaste sak att ha med sig. Jag stänger igen locket till min resväska innan jag vänder mig om mot henne. "Ja? Man måste ha sin egen kudde med sig annars somnar man ju inte?" säger jag och lägger mina armar i kors över bröstet. "Jaja, whatever" säger hon och himlar med ögonen. 

"Men, ellerhur Stina?" säger jag och vänder mig om mot Stina som ligger och halvsover på min säng. "Va? Öh, ja, såklart" säger hon och jag börjar skratta till lite. "Men hallå, vi har ju faktiskt inte pratat så mycket om din dejt med Felix, hur var den?" säger Hilda exalterat och hela jag skiner upp som en stor sol vid nämnandet av Felix. Även jag slår mig ner i min säng och lägger mig mellan de två tjejerna. 

Med ett brett leende på läpparna ligger jag och stirrar rakt upp i taket medan jag tänker på Felix. "Men hallå, säg då, ligg inte bara där och le" säger Stina och slår till mig löst vid midjan. "Okej, chilla" säger jag och småskrattar lite. "Det var kul. Han är så charmig och asså han gör mig galen för jag har aldrig känt såhär för någon kille tidigare och jag vet inte..allt känns bara så bra tillsammans med honom och ja..jag vet inte" säger jag och gömmer mitt ansikte med hjälp av mina händer. 

Jag förstår ju själv att det där knappt var förståbart överhuvudtaget. Men det är den påverkan han har på mig. Jag tappar verkligen allt och kan bara tänka på honom. 

"Okej wow det där var lite flummigt men jag tror vi hängde med lite, eller?" säger Hilda och vi alla tre brister ut i gapskratt. Vi skrattar och skrattar och skrattar. Och tillsist skrattar vi så mycket att vi får ont i våra magar. 

"Nä men han är verkligen så annorlunda jämfört med andra killar, han är speciell" säger jag när jag slutat skratta och lägger båda mina händer ovanpå min mage. Åter igen blir jag fast i mina egna tankar, med blicken fast i taket och leendet över mina läppar. 

"Wow, han verkar ju vara ganska drömmig med tanke på hur du beter dig varje gång du börjar tänka på honom" säger Hilda och börjar skratta. Men jag är fortfarande fast i mina tankar på Felix. 

"Bara han inte sårar dig, så är det lugnt för oss" säger Stina och Hilda nickar instämmande. "Verkligen, sårar han dig så dödar vi honom" lägger Hilda till och jag sätter mig upp och vänder mig sedan om så att jag sitter rakt emot dem. 

"Ni är världens bästa vänner, vet ni det?"