Tiden rör sig inte, tror jag... I vart fall inte mot mig. Vi pratar om kärlekens manöver, om språkets kärlek, om hur strävandet efter en annan människa lyckas flytta sig med det talade ordet när man är kär, även när ingenting faktiskt händer. Är inte att tala att hända?
Jag faller flera våningar, landar på mattan, av spik, tyvärr. Det gör inte ont att dra ut dem, inte ondare än något annat iallafall. Jag ser på mina avlånga sår, mina hål i huden, mina hål i huden. Det är så många av dem och så få av mig, bestämmer mig för att vänta till imorgon. Till nästa vecka. Till årsskiftet.
Mina händer är mindre, mina muskler fler. Jag har muskler jag inte visste fanns, ett bekant dånande bakom första lagret huvud, jag minns knappt hur det känns, att inte lyckas tänka. Nu, det enda jag kan, det enda jag hinner, och jag menar inte att det blir bra, det hade förvånat mig. Men där, bakom massa fler lager huvud, hänger de utan att mena något med det, i luften som snön när det är riktigt kallt. Som fasta kroppar med plana ytor, där atomerna bildar ett regelbundet, tredimensionellt mönster. En sorts fint glas med glansig yta och klar lyster: kristallkaraff, -krona, -skål, -vas || -en; -er.
Jag lyssnar till ditt skratt, lyssnar verkligen, och jag hör ditt vemod. Lita på det, på mig, jag hör dig alltid. Jag ser alltid dimman i din blick, smärtan i ditt bröst, de mörkröda tumörer som sprider sig från toppen av ditt berg, sen ner, vidare, som Blood Falls över allt du äger. Tänk om det handlar om otur. Tänk om det handlar om karma. Tänk om det handlar om hur stjärnorna står, om hur en linje i din hand kodats, om att det finns en Gud som vill dig illa. Tänk om det finns en Gud som vill oss illa. Hade det förvånat mig?
Inte mer än något annat.
