Juni ska få äta mig, jag ska äntligen ge upp och kasta mig i käftarna, ägna mig åt sömnlöshet å hunger å allt som förstör hjärnan. Sen får jag lida, i juli, dit längtar jag nästan mest av allt. Jag brukade anteckna men det gör jag inte längre. Jag brukade tro på mig själv men det gör jag inte längre. Jag ska äta mig själv i juni, jag måste, så ingen hinner före.
Stunder är som halsband, brustna och man får vars ett. Jag hänger allt brustet runt halsen, ni måste se, jag måste visa er, var jag samlar mina trasiga.
Jag vet inte varför jag hatar mig själv nu, men jag varnar er kanske då, förlåt i förväg. Jag längtar efter att repet ska gå sönder, att störta mot avgrunden med händerna utsträckta, omfamna kraschen. Vad är poängen med att hata sig själv om ingen vet att man gör det.
