Jag skriver för att minnas, tror jag. Det är vad jag säger när nån frågar iallafall för jag står inte ut med nån annan förklaring typ att jag "gillar att skriva" eller något ännu värre som att jag tror mitt skrivande skulle kunna bli nånting eller att jag skulle vara bra på det. Så, jag skriver för att minnas men det verkar inte hjälpa så värst eftersom jag för tredje gången den här veckan är kvar på en efterfest till solen inte bara gått upp utan också värmer, jag måste sitta i skuggan. Jag sitter på en balkong. Jag vill dö. (Jag säger det för att jag är rädd för döden och jag vill avdramatisera den. Jag vill inte dö, motsatsen faktiskt, jag vill verkligen leva.) På andra sidan innergården har en äldre dam börjat söndagsstäda (jag vet inte exakt om det är det hon gör men det klär mitt narrativ). Hon har fönstret öppet och skakar sina mattor. Kanske är det inte bara hennes mattor, jag hoppas hon delar dem med någon. Jag hoppas hon har någon att dela sina mattor med. Jag ser henne och jag letar efter hennes blick, jag tror jag vill att hon ska rädda mig. Jag vill byta plats med henne. Jag vill det, verkligen, jag vill inget hellre än att vara uppe klockan 10 en söndag och städa och dricka kaffe och lyssna på radio. Kanske ta en promenad, läsa ut en bok. Men jag sitter här. På en balkong hos en vän jag inte känner. Jag är pank och jag har ont i huvudet och jag vill kräkas av ångest. Och det enda jag kan tänka på är varför jag återigen utsätter mig själv för det. Jag vet att detta är så nära jag kommer att dödslängta, men egentligen är det ett hån mot dödslängtan eftersom jag kollar min puls var tredje minut. Lägger två fingrar mot halsen och känner efter noga, jag försöker vara diskret eftersom jag skäms. Jag är livrädd för att dö på riktigt och jag är livrädd för att dö när jag lever. Jag är livrädd för att dö mitt i livet.
Jag känner mig mer sjuk emellanåt. Och sen mer frisk. Och sen tillbaka. Det kanske är processen?
Och jag kan sakna att ha nya sår jag klär i sånt där mjukt bandage man bara lindar runt armen, så att folk inte någonsin får för sig att jag tycker om mig själv.
Plötsligt klarar jag inte av oreda. När jag lämnas ensam på stranden för att vakta grejerna när de andra badar börjar jag sortera allt vi har med oss och plötsligt kan jag inte sluta. Alla skor måste stå för sig och alla väskor tillsammans och ingen sand får röra filten vi sitter på eller mig eller våra saker. Jag har inga allvarliga problem tror jag. Nej det har jag inte. Mina problem idag är en skugga, ett skämt. Jag står över mina problem idag, visst gör jag? Men jag kan väl ändå märka tendenserna, antar jag. Och om jag ska vara helt ärlig nu så kände jag panikångest för första gången på flera månader en natt i en annan väns lägenhet. Varför måste jag slå botten med jämna mellanrum för att minnas hur jag egentligen vill leva? Jag tycker det är orättvist. Jag minns ju hela tiden hur jag egentligen vill leva.
Jag svarar "jag vet inte" för mycket. Men jag vet ju inte. Jag vet ingenting. Men jag är frisk, visst är jag? Jag kan spåra mina känslor och jag gillar inte längre att vara destruktiv. Jag är frisk. Jag vet det. Jag vill må bra, jag vill må korkat bra. Jag vill ha fönat hår och läppglans och hy med lyster. Jag är frisk. Visst är jag?
