jag sätter mig på golvet, jag lägger mig på golvet. jag vill spy. jag vill leva. jag vill andas. jag vill dö, utan inbördes ordning. jag klappar mig själv på armen, om ingen annan ömmar för mig får väl jag göra det. orkar ändå inte ta mig upp. jag tänker att det snart inte finns så mycket mer att ta sig upp ifrån. snart är jag en del av golvet, en liten matta. platt som ett pappersark, innehållslös som ett tomt pappersark. knyckla ihop mig, vill du?
jag har spridit mig själv runt lägenheten, där jag nu går, med spärrad blick, får jag syn på mitt verk. jag är äcklad, fylld med magstark avsmak. alla mina många, många sämsta sidor finns i de här rummen, i de här golven. jag sätter mig på det, jag lägger mig på det. jag måste städa, jag måste sanera springorna jag fyllt med mig själv. jag måste tvätta mig. min hud är så klibbig, som en mardröm i koda, rinner som lava, långsamt med ett hot om förödelse. som att spy, som att leva, som att andas, som att dö.
det går inte att tvinga fram någonting. allt måste bli till av sig självt, allt måste få födas när det vill. ingenting för störas, ingen upplevelse får rubbas. man måste röra sig varsamt för att inte ha sönder någonting. saker måste bara få vara ifred. det är alltid den tiden på året, den tiden i månaden, den tiden i veckan, någonstans är det alltid dags. låt det vara.
