att försvinna in i ljuset kan vara minst lika obehagligt som att försvinna in i mörkret, vet ni väl? om jag bara kunde hitta sätt i lycka där jag slapp gå bort
en sista blick över axeln, hejdå! jag gråter genom tårarna, varannan lycklig varannan i färg som sorgsnar vid örat
sen stryker jag över det som ska bli sommar, med ryggen mot klarblå fasader, röda fasader, gula fasader. har inte träden alltid varit gröna? jag minns inte att träden inte varit gröna. även när känslorna är bra är de för många, för starka. de bryter min arm, vinner. mina ben, gör det omöjligt att gå, omöjligt att kramas.
jag ser mig omkring, nej jag menar det. jag kan inte inte se mig omkring. och när det blir för tråkigt kan jag samla det, så jävla noga. sortera i askar och vattnar när det behövs. märker med penna. märker i minnet. märker var det gör ont. men mest av allt, märker hur du ser på mig
