vet ni vad som känns ovärdigt. att försöka allt man kan, att hela tiden kämpa, för att ta hand om sig själv, för att vara en bra människa, för att inte falla, för att inte ge upp. och så är det bästa man blir "stabil". inte ens lycklig, bara stabil. hur ska jag orka fortsätta hålla på med detta, varje dag, när ljuset "där borta i tunneln" är nått så "urtrist och långtråkigt" som stabilitet? då ger det andra mig så mycket mer, att förstöra sitt liv suger men det är iallafall kul. vet ni vad som inte är kul? stabilitet
jag tänker på platser som får världen kännas stor. en plötslig portal öppnar sig och vätter mot.. allt. det låter så slarvigt men ibland när rälsen gnistrar snuddar storstad lätt vid min arm och jag känner korta stryk av den. något som rör lite i mitt hår. att den kanske inte alltid finns just här men den finns, någonstans, att den kanske kan bli min när jag vågar.
jag är besatt av idén på storstad, och det är så jag rotar mig när omgivningar kollapsar. genom att föreställa mig stora platser där ingenting jag gör någonsin kan vara farligt, för mig eller de runt mig. som att min nuvarande betydelselöshet inte räcker till, jag vill ha mer. jag vill inte kunna påverka någon.
