i am my mother's only one
varje kväll använder jag tandtråd tills mitt tandkött värker och mitt saliv blir mindre rosa och mer mörkrött. Jag vet inte om smaken av blod påminner mig om något även fast jag kanske velat det. jag vill att allt knyts samman, jag vill att allt gör ett intryck, jag vill ha något att säga om allting
i wear my garment so it shows
jag har svårt att se om det här är mitt liv. jag tror jag vet vad jag vill men det spelar ingen roll för jag vet inte om det finns längre, det jag vill ha. det kan vara så att det är försvunnet, för alltid. och isåfall måste det vara det, det måste vara så. men jag har fortfarande en stark, narcissistisk idé om att jag är ämnad för tragedi. praktfull tragedi. samma övermod som får mig tänka att jag är avskydd av alla
only love is all maroon
jag vill att allting har en mening, att allt jag drabbar mig själv med i slutändan vill peka på något. att det inte är såhär livet är, att världen faktiskt bryr sig om mig. att jag ska få upprättelse.
gluey feathers on a flume
anledningen till att jag skäms så mycket för mitt skrivande är på grund av alla andra som skriver, alla andra som skriver som inte heller kan skriva. jag kan inte skriva, jag kommer aldrig kunna skriva, vill jag ens skriva? jag blir arg på mig själv när jag skriver. det kanske är för att jag kommer närmre mig själv, föreslår jag för mig själv
sky is womb and she's the moon
i denna berättelse om mina segment är detta ännu ett lager av segment, för varje anteckning, varje tanke är ett nytt segment. tillsammans hade de kunnat ge mig en helbild, om jag bara var smart nog. om jag bara hade verktygen. om jag kunnat se allt samtidigt hade jag kanske hindrat mig själv tidigare, fast det litar jag inte på. för jag är på väg ner i ett djupt, djupt hål. som alice i underlandet utan äventyr, bara det obehagliga. och efter ett tag går det så fort att jag inte kan stanna. det är märkligt, hur normal jag måste verka, om man inte är jag, om man inte hör alla mina tankar, om man inte vet allt jag ägnar mig åt, prick alla misstag jag begår. jag måste verka så normal, jag vet inte hur jag lyckas, haha. kanske är det därför alla är så arga på mig? för de ser mig som normal, de ser mig som en frisk person som gör sig skyldig till en sjuk persons misstag. om de bara visste vad som hände i mig, hur mina tankar låter, hur sjuk jag egentligen är. fortfarande är?
i am my mother on the wall
with us all
i move in water, shore to shore
nothing's more
