Igår natt, efter att jag blundat mig igenom dagens störtdykning (efter noggranna anteckningar börjar jag nu ana ett mönster. Mina mest ohanterbara timmar är mellan kl 19-23, av någon anledning) la jag mig i sängen för att försöka sova och vänta på att ångesten skulle plana ut. Efter ett par timmar gjorde den det. Gud, så skönt det var. Tomrummet som katastroftankarna lämnat efter sig fylldes genast på med annat. Abstrakta bilder, idéer som behövde formas klart eller kastas bort, scener som skulle färgläggas. Då, mina vänner, började plötsligt orden falla som dominobrickor. En efter en i en jämn takt och med myndiga dunsar när de slog i marken. Snart hade de bildat hela stycken utan ett enda felsteg.
Jag satte mig upp med hamrande hjärta och drog till mig datorn. En halvtimme senare var klockan tre på natten och jag hade skrivit den bästa texten på två år.
Jag läste den imorse igen och var nästan rädd att det skulle vara en synvilla, men den stod på sig. Ren och sann, rakbladsvass i kanterna, frätande mellan raderna. Det var fantastiskt.
Idag är alltså en bra dag. Jag känner mig berusad. Som om jag äntligen fått tillgång till något jag saknat, som om mina fingrar äntligen når alla tangenter. Jag ska inte ta ut något i förskott men det är en början. Fint va. Tänka sig.
