tankar till ingen
jag skickar brev utan frimärken till dig. brev efter brev som försvinner ner i en gul låda och sen aldrig ser ljus igen. aldrig öppnas, aldrig läses, aldrig betyder något för någon annan än mig. jag tänker på dem, jag tänker på posten, kan jag skicka så många brev att de tillslut når fram trots att jag aldrig betalar för portot? jag hoppas inte det. själva poängen är ju att jag ska kunna skicka breven utan att du ska behöva läsa dem. att jag får allt sagt utan att du tvingas lyssna.
ett brev utan frimärke är ingenting, som ett träd när det faller ensamt i skogen, som ett glory hole in i en vägg. som att gråta under täcket och viska samma namn för sig själv, om och om igen i nått desperat försök till självtröst. en avsändare och ingen mottagare. hela mitt liv har jag varit beroende av en mottagare.
jag orkar inte mer
