Ibland våldgästar märkliga tankar min hjärna. Det är en särskild sorts märkliga tankar: Jag kan till exempel stå i köket och tappa korken till mjölkpaketet, då jag under det att jag böjer mig ner och sträcker mig efter korken - slås av insikter som drabbar mig nästan fysiskt.
Jag tänker på denna värdelösa stund, detta tomrum som inte är någonting, som inte måste existera och hade kunnat utplånas från universum utan att det gjort någon skillnad. Men så rycker jag till. Tänk om stunder som denna vore de enda som fyllde våra liv? Tänk om detta triviala ögonblick vore ett av litteraturens stora teman? Tänk om jag hade gjort en film om just denna transportsträcka, när jag böjer mig ner för att ta upp korken?
