Man blir så ynklig av att vara sjuk, så ömtålig i kroppen och huvudet och händerna. Som att jag inte orkar stå emot det jag tänker, allt rinner från mitt ömma huvud ner i och ur mina ömma händer. Jag tänker till exempel, att varför är inte alla kära i mig? Jag är rolig, snäll, snygg, sympatisk, social och jag har otroligt god förståelse för människor. Jag är också speciell, inte som alla andra. Jag är lite mystisk och ganska snabbtänkt. Men sen hatar jag mig själv så mycket för vad jag precis tänkt att jag nästan börjar gråta och skratta, för det är ju inte sant, tänker jag, jag är värdelös ju, tänker jag. Det är ett under att jag ens har vänner, tänker jag. Det är som att jag tänker bra saker om mig själv i en destruktiv blixt, vad paradoxalt? Jag vet vad det kommer göra med mig, hur sånna tankar får mig att känna. Ändå kan jag tänka dem. För jag trivs när jag hatar, bara mig själv. Jag önskar jag kunde tycka om mig själv som jag tycker om andra och annat. Jag har så enkelt att se det vackra i människor och i naturen och livet som händer vart man än vänder blicken. Allt är så vackert, så ögonbedövande. Det finns så mycket jag vill vara öppen med, så mycket jag inte vågar vilket kanske låter sjukt med tanke på hur öppen jag redan är.
Har börjat på ett känslotestamente, jag antar att jag nämnt hur rädd jag är för att dö. Men jag dissekerar det och inser att jag är bara rädd för vad min död kommer betyda för andra. För mamma, för pappa, för min bror. För mina vänner, iallafall de som påverkats på riktigt. Jag har iallafall börjat stilla min oro genom att skriva långa brev till er. Kära Ni, Ifall Något Händer Mig. Ni förstår. Jag kan längta efter att vara gammal på det sättet, att ha klarat mig genom hela livet utan att dö. För det är ju inte döden jag är rädd för egentligen utan att missa livet, och för hålet jag ändå med stort självförtroende vet jag kommer lämna efter mig för personerna det berör. Så jag stillar min oro. I brev till er. Där jag berättar om allt jag glömde säga och försäkrar er om att det enda ni kan göra för att jag ska må bra i livet efter är att inte må dåligt över mig. Ni får sörja såklart men ni måste också komma ihåg, att vi hade det fint ihop, det finaste. Men att ni måste gå vidare för jag kommer inte orka annars. Det är ju själviskt men jag är självisk. Antagligen i döden med.
När jag tänker på döden och inte kan sova försöker jag tänka på annat. Jag tänker på saker jag vill ha, egenskaper jag vill va. Spelar sims i mitt huvud med mig som huvudkaraktär och det funkar obehagligt bra. Ibland är jag rädd att jag är sådär. Att jag bryr mig så mycket om grejer och mig själv. Att jag bryr mig mest om grejer och mig själv. Om hur jag ser ut och vad jag äger. Hur Står Man Ut Med Sig Själv om man upptäcker att det är sån man är, va?
Jag behöver vara nykter igen, nykter 4life. Jag vet att det går att vara orolig för mig. Att det är någon typ av grop igen, kanske. Jag försöker beskriva det, hur det känns för mig med känslor. Som att de är inburade, jag har en bubbla inom mig som rymmer allt jag känner och i den bubblan känner jag allt. Jag känner så mycket. Men de är fast där, de når inte ut. Det är som att de skriker men jag hör dem inte. Bubblan måste gå sönder och det måste nog vara jag som utför dådet, men jag vet inte hur. Hur tar man sönder det enda som fortsätter göra en trygg? Följ mig för allt annat idiotiskt jag tänker.
