Prove It - o.m

ett

Stolt läste jag min lillebrors namn som han själv antecknat nere i hörnet av pappret. Med halvt slarviga - men som han såg som fin skrivstil - hade han skrivit 'Charlie klass 1B'. Teckningen var ett porträtt av honom och mig då vi står vid solnedgången hand i hand.

Jag log för mig själv och öppnade dörren. I korridoren var väggarna fyllda med en rad av krokar där det hängde en massa jackor och utterkläder, och under låg det skor utspritt överallt.

Små ljud hördes utanför det klassrum som Charlie skulle vara i, så jag slog mig ner på bänken utanför.

Några minuter fick jag vänta innan dörren öppnades och ut forsade det en massa ungar.

"Evelina!" Ropade Charlie och slängde sig i mina armar. "Hej gubben" sa jag och ställde ner honom på golvet igen efter en lång kram.

"Klä på dig så ska vi gå hem" sa jag och han skuttade glatt till sina ytterkläder och började ta på sig skor och jacka, samt hans lilla blåa ryggsäck som han satte över axlarna.

När vi kommit utanför porten tog jag tag i hans hand och vi började gå längst vägen, påväg hem.

"Vad gjorde ni i skolan då?" Frågade jag.

"Vi hade först matematik, sen så hade vi svenska då vi fick lära oss att skriva med små bokstäver." Sa han stolt och jag log.

Tänk att vi alla har varit små. Tänk att jag också har varit sådär stolt när jag lärt mig något nytt, som att skriva med små bokstäver.

"Är mamma hemma?" Frågade Charlie glatt då vi kommit upp för uppfarten till vårt hus.

"Nej, hon och pappa jobbar hela kvällen. Så vi är ensamma" sa jag med en tyst suck.

Det blir lätt så att jag tar hand om Charlie, eftersom att mamma och pappa jobbar mycket. Jag får ofta lägga honom på kvällen, laga mat, läsa godnatt sagor och allt var det nu är.

Men jag försöker bara se det posetivt. Men det är svårt då jag nästan inte har några vänner.

Jag har en vän. Och det är Sandra, som inte alls är som mig eller resten av samhället.

Hon är tillbakadragen, pluggar hellre än att vara med människor och är bara... rätt annorlunda.

Men jag ska inte säga något. Jag är också rätt tillbakadragen, men att plugga, det är de värsta jag vet.

Jag vet faktiskt inte direkt varför jag och Charlie inte har några vänner. Kanske är det för att vi båda tar mycket ansvar och fryser bort omvärlden lite..

"Nu vill jag ha pannkakor!" Ropade Charlie och klappade med händerna. Jag skrattade och rufsade till hans blonda hår. "Då får du hjälpa till med smeten" sa jag och han nickade glatt.

Jag började ta ner ingredienserna från skafferiet och kylskåpet innan jag hade i det som stod i receptet i en ljus beige färgad smet som jag rört ihop.

"Tar du fram sylt och mjölk?" Frågade jag.

"Japp!"

Då smeten som jag hällt i den varma stekpannan gjorts till lite brunaktiga, tunna pannkakor la jag upp alla i liten hög på ett fat och ställde de på bordet där Charlie dukat upp tallrikar, bestick och glas.

"Äntligen" sa Charlie och jag la upp en pannkaka på hans tallrik, la en massa sylt över hela ytan innan jag rullade ihop den och skar den i bitar.

"Tack världens bästa storasyster" sa han och proppade in massa pannkaka i munnen. Jag skrattade åt hur rolig han såg ut med sina ekorre-kinder och började göra iordning min egna.

Där var första kapitlet! Hoppas att ni gillade det :D

Eftersom att jag håller på att skriva uppföljaren av Black Shadows så kommer det inte vara så jätte bra uppdatering av denna.

Men kände att det skulle vara kul att inte bara skriva på Night of ice ;)

xoxo