Prove It - o.m

femton

Eftersom att vissa inte kunde se förra gången jag la upp detta kapitel så testar jag igen! Kommentera gärna om ni kan läsa detta eller ej :D

Ogges perspektiv:

Efter att jag gått hem från Evelina hade jag kommit hem, lagt Samira och sedan satt mig ute på trappen för att ta en cigg.

Jag vill inte egentligen röka när jag är med andra människor, men ibland så händer det bara... Men så länge jag inte röker när Samira är i närheten så är det nog lugnt antar jag.

Är vi pojkvän och flickvän nu? Eller är det bara "just friends"?
Det är ganska svårt att veta för mig då jag för det mesta kysser tjejer, bara en engångs grej sådär.

Allt är så... svårt, att veta. Jag kanske borde prata med henne, eller det är nog lite för tidigt. Jag får vänta och se helt enkelt.

"Oscar?" Jag ryckte till och vände mig om till dörren där Samira stod med sin lilla nalle i handen. Jag kastade fort bort cigaretten och kollade på henne.

"Vad är det?" Frågade jag mjukt och gick fram till henne.

"D-det var något i mitt rum..." sa hon och hennes ögon tårades upp. "Jag är rädd.." pep hon, jag rynkade ihop ögonbrynen och hon hoppade upp i min famn, lutade hakan mot min axel och kramade om min nacke.

Jag styrde mina steg mot trappan och gick upp till Samiras rum. Men det var helt tomt, ingenting förutom vi.

"Så, lägg dig nu så att du orkar gå till skolan imorgon. Du drömde säkert någonting konstigt bara" sa jag med ett svagt leende. Även om jag nästan visste vem som skulle kunna varit på besök.
Jag försökte hålla tillbaka tårarna av att bara tänka på det. Men jag kan bara inte gråta inför Samira, så jag lät de hållas inne.

"God natt" sa jag och strök min hand över hennes hår. Hon log svagt och blundade, drog in sin nalle i famnen och jag la täcket upp över hennes axlar.

Ut till trappen gick jag igen, drog ut en ny cigarett ur paketet och satte den mellan mina läppar. Men innan jag ens hunnit tända den brast jag ut i tårar. Längst mina kinder strimlade de ner, alla mina känslor som jag haft inne i mig så länge kom, alla på en och samma gång.

Det där med att jag inte kan lite på folk, det är något jag har haft i mig sen jag var nio år gammal. Den värsta tiden i mitt liv, allt som absolut inte får hända, det hände. Och jag kan fortfarande inte komma över det, det är så svårt.
Ingen i hela världen vet om det, förutom mamma och Samira. Och släkten, men absolut ingen annan. Och jag vill inte att någon ska få veta då jag inte litar på någon i denna värld. Inte Felix, inte Oscar, inte Omar...

Tårarna fortsatte ta plats över mina kinder och cigaretten hade jag snart rökt upp, utan att ens tänka på det så hade jag nu rökt fem stycken. Men det spelade ingen roll när så många blandade känslor bubblade upp ur mig och jag kunde omöjligt hejda tårarna.

Jag är arg på mig själv. Att jag inte tänkte innan jag började bli såhär, ung och dum.
Men det är försent. Alla har redan insett att jag är en sådan som ligger med en massa tjejer på olika dumma jävla fester. Inte konstigt att ingen vill ha mig, säkert inte Evelina heller. Inte på riktigt.

Det är också en stor rädsla jag har, att bli bortglömd, att ingen ska se mig. Eller att någon inte ska ta mig på riktigt, leka med mina känslor. Jag är livrädd för det.

Nej nu räcker det Oscar, stå upp för dig själv och gör något med ditt liv istället för att sitta och gråta över det, tänkte jag för mig själv.

Med mina handryggar drog jag bort det mesta av tårarna under mina ögon och la mina upprökta cigaretter i askkoppen. Det är sant, jag måste fan göra något åt mig själv. Men vad?

*

"Oscar, vi kommer komma försent!" Ropade Samira nedanför min säng. Jag kollade på henne med kisande ögon och satte mig upp med ett ryck. Digitalklockan som var placerad bredvid min säng visade 07:46, alltså 14 minuter till Samira börjar skolan, och en timme för mig.

"Fan" mumlade jag för mig själv och reste mig upp, till garderoben för att hitta något att ha på mig. Men det spelade inte så stor roll, så det fick bli ett par svarta jeans och ev vinröd T-shirt.

"Gå och klä på dig så fixar jag något att äta" sa jag och Samira sprang in till sitt rum.

Jag skruvade upp locket till min vaxburk, la vaxet i mina fingrar och drog i det i håret som jag stylade åt höger lite lätt. På med lite parfym och sen var jag klar.

Snabbt sprang jag ner för trappan och in till köket för att bre en macka till Samira, själv kunde jag stanna på Pressbyrån och köpa något efter att jag lämnat henne.

-

"Ha det så bra idag så kommer mamma och hämtar dig på fritids i eftermiddag" sa jag och hängde Samiras väska på hennes krok. Hon nickade och gick in till klassrummet som hennes klasskamrater satt i. jag fick lite skuldkänslor då jag vet hur jobbigt det är att komma försent in till ett klassrum där man blir utstirrad.

Men utan att tänka på det något mer gick jag ut från portarna för att sedan ta en buss in till stan som skulle ta mig både till skolan och Pressbyrån.