Prove It - o.m

tolv

Det är så. Bara att jag aldrig har fattat det.

Jag är bara en i mängden för Ogge. Ingen speciell, bara ett ligg, sen står nästa på tur.

Tanken fick mig att vilja spy upp de lilla alkohol jag ikväll druckit.

När Ogge lämnat mig ensam för att sedan försvinna med alla andra drog jag. Tog på mig mina skor och smällde igen dörren, men det var ingen som märkte något iallafall.
Klockan hade redan börjat bli tolv på natten, och här ute gick jag alldeles ensam påväg hem.

Men eftersom att mina föräldrar och Charlie inte är sånna människor som är uppe länge har de troligtvis gått och lagt sig. Vilket var tur för min del.

Jag korsade armarna över bröstet och mina steg blev genast snabbare, just nu ville jag bara hem. Hem till min säng, ta på mig ett par mjukisbyxor och kolla på film. Det hade varit perfekt just nu.

Som tur var så blev jag ej antingen våldtagen eller mördad, så fort jag kunde sprang jag upp på våran uppfart och upp på trappen, la min hand på handtaget och försökte öppna. Men det var låst.

Jag knackade på det hårdaste jag kunde, och att alla fönstren var kolsvarta gjorde inte saken bättre.

Snabbt sprang jag ett varv runt huset, men varken dörrar eller fönster var öppna. Och jag hade ingen nyckel.

En suck lämnade mina läppar och jag gled ner för dörren och med en duns satte jag mig på dörrmattan. En liten ensam tår letade sig fram ner för min kind. Varför ska allt jämt hända mig? Varför just lilla jag?

Då mitt batteri i telefonen var helt urladdat, ingen nyckel till alla låsta dörrar var jag nästan tvungen att sova ute inatt. Så kanske det kommer en grävling och äter upp mina ben eller så, vem skulle ens bry sig? Inte Ogge iallafall.

Hårt slog jag med knytnäven mot dörren, det hårdaste jag kunde och ännu mer tårar började ta plats längst mina kinder.

Jag kommer inte in i mitt egna jävla hus. Lyckat.

Jag satt ett tag, kollade tomt framför mig och ryckte till när det klickade till i dörren. Jag for upp och öppnade genast dörren när den låsts upp.
Innanför stod en chockad Charlie med sin nallebjörn i handen, lite rufsigt hår och ena pyjamas-byxbenet hade åkt upp till knäet.

"Tack älskade människa" sa jag och slog armarna runt honom. Sakta kramade han runt min nacke och en lättnad la sig över mig.

"Kom nu, vi måste sova" sa jag och Charlie nickade. Jag drog av mig mina förbaskade klackskor och min jacka innan jag följde med Charlie upp. Inne i hans rum var det tyst, stilla och mörkt.

Fort kröp han upp i sin säng och jag satte mig på pallen bredvid. "Godnatt" sa jag och strök min hand över hans hår. "God natt världens bästa storasyster."

Jag log, reste mig upp och gick ut från hans rum. Väl inne hos mig kastade jag av min klänning, på med ett par mjukisshorts och ett svart pösigt linne. Sen direkt ner i sängen, utan att ta bort mitt smink eller borsta tänderna. Det var inget jag brydde mig om när jag var så sårad som nu.

Det var svårt att sova, riktigt svårt. Det tog minst ens halvtimme för mig att ens börja halvsova. Men mer än det hann jag inte innan tre små knackningar på min dörr ekade i rummet.

Dörren gled upp och bakom dörren kikade Charlie fram. Jag log lite smått och flyttade mig in till väggen, lyfte på täcket och lät honom krypa ner.

Världens bästa lillebror.