Prove It - o.m

tjugotvå

Dörrklogkan ekade mellan väggarna i hallen och ut till vardagsrummet. Min blick vandrade mot dörren från soffan där jag nu satt. Eller rättar sagt låg då Ogge somnat i mina armar.

Försiktigt låssade jag mitt grepp om honom och tassade ut till hallen.

Mina ögon spärrades upp några antal centimeter då personen i dörrhålet inte alls var så väntat.

"Ehm... vad... vad gör du här?" frågade jag och kollade på Felix från topp till tå. Hela han fick mig att vilja kräkas, så mycket som han har gjort mot mig genom livet är totalt oacceptabelt. Mobbning.

"ja... är Ogge här?" frågade han osäkert. Jag drog ihop ögonbrynen och korsade mina armar över bröstet.

"ja, hurså?"

"eller förresten så är det inte han jag vill prata med..." sa han mjukt och kollade ner på marken. "nehe, men då har du kommit fel" sa jag lite spydigt så att han skulle förstå att jag inte tål honom.

"det är dig jag vill prata med." Jag kollade osäkert på honom och svalde hårt, men ändå så valde jag att släppa in honom. Han följde med mig tyst ut till köket för att inte väcka Ogge som sovandes låg på soffan.

"Så, är ni ihop nu eller?" Frågade han och lutade sig mot köksön. Jag gjorde likadant, fast mot diskbänken och korsade armarna.

"ja, det tror jag väl"

Han nickade och kollade sig runtom. En nervös blick vandrade längst kökets väggar och stannade till sist på mig. Sakta bet han sig i underläppen och slickade sig om läpparna.

"nä fan, jag tänkte bara...typ... säga förlåt"

"förlåt för vad?"

"för allt jag har gjort."

Jag fnös till och flinade ironiskt. Tror han att det räcker med ett litet förlåt? jag ska visa att jag inte är den lilla blyga tjejen som det är helt ok att klanka ner på. Jag måste.

"nu när du är Ogges brud så är det lika bra att jag ber om förlåtelse, ja för allt"

Jag suckade djupt och tungt på samma gång innan jag fick fram mitt svar. "Det kommer ta tid" sa jag med blicken ner i golvet, armarna i kors över bröstet.

"Ja, det är klart... Men säg till om du vill prata någon mer gång lite mer förberett. Jag ville iallafall bara säga förlåt" sa han och började sakta gå ut från köket. Jag följde honom med blicken tills han försvann ut från dörren.
Det där förvirrade mig totalt.

Han har alltid hatat mig, jag har alltid hatat honom och nu helt plötsligt kommer han och säger förlåt? Är det ens normalt? Är hans ens helt normal?

Knappast...

Alltså seriöst får typ panik på mig själv... Har inte uppdaterat på jätte länge, har inga idéer alls och nu när jag väl uppdaterar blir det bara ett jätte dåligt kapitel :/

Kommentera jätte gärna idéer och vad ni skulle vilja hände, så kan jag kanske samla ihop lite inspiration! :)