Prove It - o.m

tretton

Ogges perspektiv:

Med en jädrans huvudvärk kastade jag bak huvudet i kudden och drog täcket över ansiktet. Vad fan höll jag på med igår?

Mamma hade stått hela morgonen utanför min dörr och ropat på mig om att hjälpa till med städningen. Men jag hade bara mumlat något tillbaka och slumrat om igen. Vilket jag ångrar då jag vet att mamma inte kan klara att ha både Samira, laga mat, städa och allt samtidigt. Faktiskt så ångrar jag allt som hänt det senaste dygnet, speciellt festen.

Motvilligt lyfte jag på täcket och satte mig på sängkanten, drog på mig en hoodie och ett par gråa mjukisbyxor. Samt en vinröd beanie.

Väl nere i köket stod mamma och diskade, Samira satt på golvet bredvid och lekte med sina barbiedockor och ingen av dem verkade riktigt märka att jag kommit ner fören jag harklade mig.

"Oh, hej Oscar" sa mamma och ställde en av alla tallrikar i torkställningen.

"Hej" mumlade jag och satte mig ner på köksstolen. Samira ställde sig upp och kollade på mig.

"Kom" sa jag och sträckte ut armarna till henne. Hon kravlade sig upp i min famn med både den blonda och den brunhåriga Barbiedockan.

"Vill du veta vad hon heter?" Frågade Samira och log stolt med blicken fäst på den mörkhåriga.

"Mm, vad heter hon?"

"Hon heter Evelina." sa hon och jag spärrade upp ögonen. Mitt hjärta dunkade hårt och hela jag gjorde ont. Efter det som hände igår vill jag helst aldrig mer att hon ska behöva se mig något mer, så mycket skäms jag.

"Jaha..va fint."

Samtidigt som Samira flyttat över till stolen bredvid och fortsatte leka med sina dockor fiskade jag upp min telefon ur fickan och låste upp. Jag måste verkligen skriva till henne och be om ursäkt.

Evelinas perspektiv:

Med blicken tom framför mig låg jag nu nyduschad under täcket i min säng och bara kollade upp i taket. Klockan hade hunnit bli 15:00 och jag hade inte ens varit ute och tagit en nypa luft.

Det jag undrar mest är varför jag blivit så deprimerad efter vad som hänt igår. Vi är ju inte ens ihop? Vi är bara vänner, Evelina?

Men saken är att jag tror att jag börjar bli förälskad. Förälskad i Ogge. Nej, jag kan fan inte gå och bli förälskad i någon jag känt på så kort tid.

Men han känner inte samma om mig. För jag är bara en av hans tusen tjejer som han kysser, träffar någon gång i bland och smsar med.

På tal om sms så vibrerade min telefon i någon sekund. Min hand letade under täcket och precis vid min midja låg den.

Hej, vet att du säkert är as lack på mig. Och jag förstår varför... Men det var inte meningen, jag ångrar mig verkligen. Ska inte sitta och skylla på alkoholen, jag gjorde verkligen fel...

Hoppas att du mår bra iallafall, vi kanske kan träffas och prata om saken?

Mitt hjärta dunkade i 190. Jag vet ej varför, samtidigt som jag verkligen var ledsen var jag ändå glad.
Glad över att han hörde av sig, och att han vill prata om det som har hänt.

16:00 vid den stora gräsplätten?

Perfekt, ses där

****

Väl vid den stora gräsplätten satte jag ner händerna i bakfickorna på mina jeans. Denna vår var verkligen kylig, men ändå härligt att sommaren börjar närma sig.

I väntan på att Ogge skulle komma hit kollade jag klockan för ungefär 100 gången. 16:04.

En lättnad la sig över mig när Ogge kom gåendes längst vägen och svängde ner på gräset.

"Hej" sa han och ställde sig framför mig.

"Hej.."

"Vi kan väl kanske sätta oss där?" Frågade han och pekade på en bänk. Jag nickade och vi började röra oss mot bänken som vi senare satte oss på.

Det blev tyst, en väldigt pinsam tystnad och jag harklade mig lite. Ogge drog in underläppen som var prydd med en svart piercing och 'hmm';ade.

"Evelina..." började han och jag vände min blick upp mot honom.

"Förlåt, verkligen. Det var absolut inte meningen att det där skulle hända igår...
men det är så...svårt... för mig att släppa in nya människor i mitt liv och lita på dem. Det är inte lämpligt att berätta varför, men det är svårt för mig att göra det. Förlåt, Evelina..."

Utan att ens tänka mig för hade jag lutat mig över bänken och pressat mina läppar mot hans.

Fan, jag kan inte låta honom vinna såhär lätt.

Okej detta kapitel blev typ sämst x)