Prove It - o.m

sjutton

"Evelina..." sa jag tyst för mig själv och kollade efter vart hon gick.

"Oj.. var det där typ din..." "Flickvän? nej." sa jag snabbt. För vi är väl inte det? Ihop alltså?

"Åh, Gud... Förlåt, jag brukar alltid göra ett litet trick med nya människor. Fråga inte varför, men det är bara en sak jag gör..." sa hon lågt och kollade på mig medlidandes.

"Hörru, du kanske ska gå efter och kolla?" frågade hon och jag vände blicken till henne. "Matten då?" sa jag och suckade.
"Ja, jag kan ju alltid försöka..." sa hon med en axelryckning.

Utan att ens tveka sprang jag efter bort mot Evelinas skåp där hon förhoppningsvis skulle befinna sig.

"Oscar! Spring inte i korridoren är du snäll" hörde jag Helenas röst eka mellan väggarna. Jag saktade ner och började gå i en snabb takt istället, tills jag var framme vid hennes skåp.

"Evelina" sa jag och hon kollade bak på mig. Som tur var så hade hennes klass försvunnit härifrån så att vi var ensamma.

"Vad?" muttrade hon och fortsatte plocka med grejerna i sitt skåp.

"va.. varför gick du bara?" frågade jag och gungade fram och tillbaka på fötterna.

"Seriöst, frågar du varför jag bara gick när du just satt och höll i hennes händer?! Jag trodde vi hade rätt ut detta, men jag hade tydligen fel. Vi två är fel, vi funkar inte. Det har du bevisat" sa hon med en hög ton i rösten och jag ryggade bakåt.

"Snälla Evelina, gå inte" mumlade jag när hon drog på sig sin jacka och skor.

"Snälla Evelina bla bla bla, jag är trött på ditt skitsnack Oscar. Dra till henne och gör va fan du vill!" skrek hon och smällde igen portarna, ut.

Jag kollade tomt framför mig. Min kropp liksom, den stelnade till och jag kunde knappast röra mig.

Evelinas perspektiv:

Jag struntade fullständigt i om knappast halva skoldagen gått, just nu ville jag bara hem till min säng och gråta. Vad ska jag ens med honom till? Han är bara en ren jävla skitstövel?

Men det är bara det... att jag tycker om honom så förbaskat jäkla mycket. Mer än en vän. Och jag hatar att jag känner så.

Våran relation på senaste tiden var så bra, så sitter han och håller hand med den nya tjejen. Varför?

När jag äntligen vridit om nyckeln och låst igen efter mig kastade jag av mig jacka och skor innan jag sprang in till mitt rum. Täcket drog jag upp över ansiktet och lät tårarna komma. Just nu känns allt bara skit, exakt allt.
Han kanske inte gillar mig på det sättet. Men varför skulle han då kyssa mig? Krama mig?

Det är bättre om han bara säger det istället för att det ska bli såhär.

"Evelina, vad gör du hemma nu?" hörde jag mammas röst säga från dörrhålet. Jag kastade av täcket från mitt ansikte och kollade på henne med mina lite lätt rödgråtna ögon.

"Har det hänt något?" frågade hon och slog sig ner bredvid mig på sängkanten. "Gumman?"

"Nej, jag mår bara lite dåligt... Lärarna sa att det var okej att jag gick hem" mumlade jag och mamma nickade förståligt. Även fast jag ljög. "Vill du ha något att äta? Jag kom precis hem från affären" sa hon och strök med sin hand över min panna. Jag skakade på huvudet och hon gav mig ett försiktigt leende.

"Okej, vila dig nu lite. Ropa om du behöver något" sa hon och gick ut från mitt rum igen.