Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 11

Kvällen närmade sig.

Jag satt ihoprullad i Peters famn.

Jag insåg att jag skulle dö om några timmar och Peter har inte ens gjort något åt det. Än.

PETERS PERSPEKTIV:

Jag vill och inte vill berätta min hemlighet som ingen annan vet.

En hemlig sak som leder till en annan värld där jag och Melinda kan leva där tillsammans.

Jag tog i hennes hand. Det var dags att säga så.

-Älskling.., började jag.

Hon hummade till svar att jag ska fortsätta.

-Vill du gå med mig...Till en plats..Vi kommer aldrig att bli gamla. Vi kan alltid stanna tillsammans där, sa jag.

Hon log mot mig och masserade min hand.

-Det var taskigt. Jag längtar efter sån, sa hon.

-Nej det är sant!, sa han.

Hon såg på mig som om hon hoppades att gå där.

-Ja, sa jag.

-Kan du?, frågade hon.

-Ja..., sa jag.

-Jag litar på dig, sa hon och började krama om mig.

Hon var så skön.

MELINDAS PERSPEKTIV:

Vi satt ihop i en halvtimme tills han sa att det var dags att gå.

Vi skulle gå till platsen som kallades Neverland som han sa.

Jag måste tro på honom. Han var ju min vän sedan vi var 3.

Vi stod upp och jag blinkade tillbaks tårar.

Jag kände mig rädd. Rädd för allt som skulle hända.

Jag vilade mina händer mot Peters bröst medan han kramade mig för att jag ska känna mig trygg.

Han tog upp något från hans ficka. Det var en påse. Det var glitter i den.

-Vad är det där?, frågade jag.

-Vår transportmedel till Neverland, log han.

Jag såg på honom frågande.

Vadå transportmedel som var glitter.

Han höll tag om min handled och visade mig en hemlig dörr bakom en gammal garderob.

Den var låst men Peter hade stulit hans fars nyckel från hans sovrum.

Han öppnade dörren.

Jag flämtade till.

Frisk luft.

Det var så länge sedan. Det kändes som om jag var just nyfödd.

Han strödde glittret över mig och sa åt mig att hålla i honom hårt.

Han strödde också över sig själv.

I nästa sekund började vi flyta upp till lufts.

Jag skrek.

-VAD FAN PETER!?, skrek jag.

-Lugnt, flinade han.

-Vi ska flyga dit.

Han högg tag i min arm och vi flög upp till molnen.

Det var fantastisk.

Jag började gapskratta när jag kände friheten. Jag blev van vid flygningen. Jag flög själv nu.

Utan Peters hand.

Vi flög natten lång över molnen.

-Hur långt tar det?, frågade jag.

-Typ 2 timmar med flygning, sa han.

Jag blev glad och skuttade runt i luften.

Det var fantastisk.

Men det var fortfarande något fel.

Hur ska jag göra med mitt förra liv? Där jag levde som en vanlig tjej.

Jag såg ner.

Det här skulle väl inte betyda jag skulle lämna min familj för alltid. Skulle det?

-Peter?, frågade jag.

Han hummade.

-Vad ska vi göra sen? Jag menar min familj. Din familj, sa jag.

-Hysch! Bry dig inte om min pappa. Du kommer alltid att vara med mig. Jag ska ta hand om dig som aldrig förr. Du är min flickvän och jag önskar vi kunde vara något mer, sa han.

Jag nickade med en låtsas leende.

Jag ville inte såra honom.

Men någon gång måste jag lämna honom och återvände till min familj.