Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 12

Det sista jag minns var att jag flög med Peter.

Det var så skönt. Med lite ångrande också.

Jag kände mig i någons famn.

Jag behöll mina ögon stängda.

Jag måste vara i källaren och somnade i Peters famn.

Jag rann min händer vid marken.....

Marken?

Den är så mjuk.

Jag flinade mens jag lät mina händer gå längs mjuka marken.

Jag öppnade sakta ögonen och såg Peter skymta.

-Pe-Peter...Vart är vi?, frågade jag och kisade. Solljuset.

Det var länge sedan jag såg ljus.

Jag skrattade högt.

En fantastisk känsla rann igenom mig och jag stod upp. Jag kunde inte längre hålla mig vid Peter.

Jag stod upp.

Sand!

Jag rörde vid sand.

Jag hörde fina ljud av vågor.

Neverland.

Peter hade berättat så mycket om Neverland att jag inte trodde det var sant.

-Sluta hoppa nu. Nu ska jag visa dig vart jag bor när jag kommer hit, sa han och grep tag om min hand.

-Är det bara vi här?, frågade jag mens vi sprang genom skogen.

Han flinade.

-Inte skulle du tro att en hel ö låg öde?, frågade han.

Det betydde att det fanns andra!

Jag los och kände friska luften i mitt ansikte.

Vi gick fram till en smal stig och där vid slutet av stigen låg ett stor träd.

I trädet fanns en liten lucka där vi skulle gå in genom.

Vi smög in och gick nerför trapporna.

Där var det så mysigt.

Ljus och 3 sängar med en kök.

Det var inte helt modernt men det räcker.

Där skulle jag kunna bo för alltid.

-Peter! Hej..., sa en röst.

Jag vände mig snabbt om och såg ett vänligt ansikte som tillhörde en ganska söt kille i min och Peters ålder.

Han hade brunt lockigt hår med gröna ögon.

-Vem har vi här?, frågade killen och blinkade mot mig.

Jag rodnade.

Peter såg genast arg ut och bara började att säga något.

-Melinda möt min bror...George, sa Peter och såg arg.

Jag log och hälsade på George.

Jag kom ihåg George. Han brukade inte leka med mig och Peter.

Han var mest för sig själv och pysslade med saker.

-Melinda så länge sedan! Du har ju blivit vackrare, sa George.

Peter blev bara rasande och sa att vi skulle gå ut och visa mig lite runt.

Jag nickade.

Peter var bara rädd att jag skulle börja falla för George.

-Hörni, ni kan gå, jag lagar middag så länge, sa George.

Han förstod att Peter ville ha mig.

Jag log och och gick ut med Peter.

Han gick till en brun häst.

-Vem är det?, frågade jag och klappade hästen.

-Nosen heter han! Du kan låna min brors häst Mula, sa Peter.

Jag sneglade på hästen bredvid Nosen. Det var en vit häst.

Jag hoppade upp på Mula.

-Kom, jag ska visa dig en överraskning, sa Peter.

Jag log och följde efter ridande på Mula.