Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 19

Jag stirrade på Raven. Lägga så många hat i blicken som möjligt.

-Kom till mig, sa jag.

Han gjorde det och kom blixtsnabbt men jag hann ducka.

Jag duckade och sårade hans rygg med kniven.

Han grimaserade och kollade på mig mens såret sakta började att gå.

Det var ingen chans att jag skulle vinna det här. Du kollade Peter.

Raven formade en eld boll och kastade den.

Jag duckade i tid så att den inte skulle slå min mage.

Jag skrek när den träffade mig i axeln.

Det kändes som om någon drog in ett kniv hundra gånger.

-Skulle ha sett vad som kommer sötnos, sa Raven.

-Du skulle ha stannat hemma hos din familj.

-Och låta dig döda min familj!?, röt jag.

-Det här var bättre.

Raven tog upp handen och formade en boll som skulle ta mitt liv.

Den slog aldrig dig.

Istället kände jag någonting mjukt under mig.

Det var en drake.

Jag flämtade till.

En drake.

-Tack..., sa jag och kramade lätt om den.

Jag såg mot himlen och den var full med fladdermöss.

-Vi måste skynda oss, sa Peter som red i en annan drake.

Jag nickade instämmande.

-Jag har en idé och du kommer inte att gilla den, skrek jag.

Jag flög upp mot fladdermössen.

Peter blev orolig och skrek.

-MELINDA.

-Det här är min plan, sa jag.

-Kan du inte tänka på någon annan, sa han.

Jag ignorerade honom.

Draken grimaserade.

-Vi kan klara det här...Ängel, mumlade jag.

Ängel är drakens namn.

Hon är vit som snö.

Jag hörde Raven skrika.

-Peter!! Flyg hem! Flyg till byn. Varna alla, skrek jag.

Peter nickade och flög iväg.

Jag flög närmare.

Jag skrek till när fladdermössen började att bita oss.

-Va säker med att ta mig, sa jag och hoppade av Ängel.

Jag ramlade mot Raven. Han såg överraskad ut men fortsatte bara att flyga mot mig.

Jag kraschade in i honom och höll fingrarna mot hans arm.

Vi båda skrek när fladdermössen bet och flög runt oss.

Jag nästan log.

Jag slog till Raven att det blödde om honom.

Jag släppte honom och Raven fall ner mot marken.

Fladdermössen flög runt honom.

Jag kollade på Ängel. Hon kom flygande mot mig.

Men hon hann aldrig.

Varma händer höll om mig.

-Jag trodde du skulle dö! Gör aldrig så mot mig, flämtade Peter.

Peter!

-Snälla...Jag är levande eller hur?, sa jag och höll om hans kinder.

-Bara för att jag tog dig, sa han och höll också om mina kinder.

-Du borde ha varnat alla!, sa jag irriterad.

Han kliade på huvudet.

Han tappade mig och jag landade på Ängels rygg.

Jag hörde honom skratta.

-Akta med vad du gör Peter, sa jag.

-Du vet att jag älskar dig, sa han och log.

-Jag älskar dig med, log jag.

Han stirrade.

Men inte på mig på något annat.

Där kom Raven farande med ilska mot oss.