Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 5

Jag andades häftigt.

Vad sa han?

Tårar fall ner i mina ögon. Jag släppte greppet om hans tröjkant.

Jag stod upp. Han såg på mig sårad.

Jag sprang. Sprang för mitt liv. Jag gick uppför trappan.

Han har väl inte låst dörren?

Jag ryckte till den och lyckades öppna den.

Jag hörde snabba fotsteg efter mig.

Jag sprang ut och kom in i en stor hall.

-Pojk? Är du klar? , sa en röst.

Åh nej.

Mannen som kidnappade mig.

Jag grät och sprang genom hallen.

Jag mådde illa.

Aldrig hade jag mått så förut.

Jag sprang. Hjärtat bultade. Känslorna stiger. Jag orkar inte leva mer.

Men jag måste inte ge upp. Jag måste hitta en utväg.

Jag såg en man skymta bland en dörr.

-Pojk?, frågade han.

Jag såg upp.

Dömd.

-Eh, sa jag.

Han grymtade till.

Jag visste vad det betyder.

-Pappa nej!, skrek killen som var med mig i källaren.

Jag gjorde en liten pip.

Innan jag visste ordet av grep mannan tag i mina öron.

Jag skrek till.

Killen sprang efter och skrek efter sin pappa.

-Peter!! Om hon ska någonsin lära sig att vara snäll måste du lita på mig vad jag gör, sa mannen.

Killen hette Peter.

Jag skymtade han.

Han är snyggare i ljus än mörker.

Jag började att gråta.

Jag kände smärtan överallt.

-Bara..., sa Peter.

-Skada henne inte.

Peter kollade på mig.

Hans pappa brydde sig inte om vad han sa och bara gick med handen i min öra och bara drog mig med.

Jag mimade hjälp efter Peter men jag visste han skulle bara stå där och glo på.

Hans pappa också känd som mannen som kidnappade mig tog mig in i ett rum.

-Snälla,viskade jag.

Han bara gapskrattade och njöt av stunden där jag var rädd.

Jag blev arg på honom. Så arg att jag tog upp knytnäve och siktade den mot ansiktet.

Jag andades häftigt och var redo att slå honom.

Jag var så nära hans ansikte och han bara tog tag i min hand och började skratta.

-Vågar du slå mig?, skrek han.

Mina ben kändes som spagetti. Gud hjälp mig. Jag bad flera gånger.

Snälla. Snälla.

-Svara!!, skrek han.

Jag brast ut i gråt.

Både över min bror och mig själv.

Han knuffade mig mot väggen.

Jag var så svag jag var som en ballong när han knuffade iväg mig.

Jag grät. Jag kände mig svagare.

Mina ögon blev suddiga.

Han kom till mig och höjde knytnäven. Jag skulle dö...

Mellan mina suddiga ögon såg jag en kille springa till mannen och började skrika åt honom.

Det var vad jag minns.

Mörkret tog mig över.

Jag tror att mannen slog mig i ansiktet för jag kände något tungt och hårt mot min kind.

Sen har allt blivit svart.