Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 24

MELINDAS PERSPEKTIV

Jag och Petar landade på berget.

-Ängel, ropade jag.

Jag fortsatte.

-Ängel min tjej!, ropade jag.

Jag hörde ett stön och Petar hoppade till buskarna.

Jag försökte tränga mig förbi buskarna där jag hittade Ängel liggandes och försöker sova.

Jag fnittrade.

-Kom igen, sa jag.

PETERS PERSPEKTIV

Jag sprang ut genom huset.

-Petar!, skrek jag.

-Kom igen pojk, skrek jag igen.

Han kom inte.

Jag suckade.

Säkert jagade han bara möss.

Jag måste hitta stenen så att jag kan komma ihåg mer.

Jag satt ner mot marken.

-Går det bra?, frågade George.

-Jaa, sa jag och försökte pressa fram ett leende.

-Hah, jag måste gå! Lycka till med att hitta Melinda, blinkade han.

MELINDAS PERSPEKTIV

Jag landade på gatan med Petar och Ängel.

Men jag måste prata med personen som jag minst ville se av alla.

-Hej Melinda, sa Peter.

Jag himlade med ögonen.

-Borde du inte villa...Du blev skadad idag, sa jag.

Peter körde handen genom håret.

-Alltså jag kom bara för att be om ursäkt, sa han.

-Ursäkten godtas, sa jag och gick iväg.

-Vänta jag måste berätta något, sa han.

Jag suckade. Alltså Gud!

Jag vände mig om och pressad ett falskt leende.

-Det gör inget om du älskar Angie!, sa jag.

-Nej det är inte det, sa han.

-Jag kom ihåg något, sa han och skrattade nervöst.

-Väldigt kul, mumlade jag.

-Kommer du ihåg när vi satt uppe i bergen?, frågade han.

Jag nickade hur kunde jag inte.

-Ja ditt hår var på ditt ansikte före du fall ner av ett sten, sa han.

Jag log åt minnet.

-Du log också..Ditt leende var vackert jag vill att du ska le igen, sa han och kom närmare.

Jag kämpade mot tårarna.

-Jag måste gå, suckade jag och gick iväg.

Han måste ha sett hur jag kämpade med tårarna för att han följde inte efter.

Jag gick hem. Inte hem i trädet utan George ägde också ett hus i byn där Peter och han bor i ibland.

Tur för mig så sa George att jag gick bo där om jag vill.

Jag kom in och tog en lång varm dusch.

Det var skönt och det var så länge sedan jag tog en dusch.

Det var fantastiskt.

När jag blev klar tog jag på mig mysbyxor och en stor tröja som jag tog ur Peters garderob.

Plötsligt knackade det på dörren.

Jag öppnade den och mötte ansiktet av Peter.

-Kan jag komma in?, frågade han.

Jag såg mig om och nickade.

Vi gick upp till Peters rum och han satte sig på sängen.

-Så..Vad händer?, frågar jag.

-Jag behöver se dig, sa han.

-Du behöver se mig?, frågade jag.

-Du lät mig inte bli klar förra gången, sa han.

Han steg upp och kom mot mig.

-Uhh, jag backade.

När vi var några centimeter borta från våra ansikte tog han tag i mina händer.

-Jag kommer inte att låtsas att jag har känslor för dig men varje gång jag är nära dig blir jag svettig och får fjärilar i magen..Det känns fantastiskt, sa han.

Jag log.

-Jag vill ha dig i mitt liv, viskade han.

Jag suckade och backade ifrån honom.

-Jag kan inte. Det dödar mig att se dig med Angie. Verkligen, sa jag.

Tårar formade i hans ögon.

-Då behöver vi inte vara tillsammans! Vi kan bara va vänner, snälla Melinda, sa Peter.

-Och oss då? Trodde vi skulle vada tillsammans, sa jag.

-Vi kan komma på något, sa han med hopp i hans ögon.

-Jag vet inte, mumlade jag.

Han tog tag i mitt hand

-Tro mig, viskade han.