Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 13

Jag red upp i de gröna bergen efter Peter.

Allt var fantastisk.

Det var den bästa dagen någonsin tills nu.

Vi kom upp till toppen där han stannade.

Där framför mig såg jag den mest fantastiska utsikten.

Man kan se solen skina där bortom skogen.

-Peter det här är fantastiskt, skrek jag och hoppade runt.

(Efter timmars med busande och mys)

Jag och Peter satt på en sten.

Jag kände mig fantastisk.

Jag njöt av helt och hållet.

Jag glömde att jag satt i en sten så jag lutade mig bakåt.

Jag fall ner.

Peter började gapskratta.

Jag höjde ögonbrynet och drog ner honom.

Jag hamnade över honom.

Snart började jag kittla honom.

-Hah..Nej...Snälla..Hahha...Sluta!, skrek han.

Jag tänkte mig om.

-Säg att jag var världens bästa flickvän, skrattade jag och fortsatte med att kittla honom.

-D-du..S-sug-ger!, skrek han

Jag kittlade ännu hårdare.

-Haha. JAG GER UPP! Du är den bästa flickvännen, flinade Peter.

Jag log.

Han reste sig lite upp och mötte mina läppar i en intensiv kyss.

Han hade sina armar runt min midja.

Jag njöt av och lekte med hans hår.

-Åh, vad söta ni är!, sa en mörk röst.

Jag såg om.

Va?

-Vart...Vem är du?, frågade jag.

Rösten skrattade.

-Jag syns inte, sa rösten enkelt.

-Vad menar du att du inte syns, sa jag och stod upp.

-Du har aldrig hört legenden om den onda ängeln i Neverland?, skrattade rösten.

-Nej, sa jag äcklad.

Peter kom framför mig och högg tag i min arm.

-Kolla bara på mig, viskade han.

Jag nickade lätt.

-Ni ser..Jag kan på en sekund döda er alla och härska över Neverland, skrattade rösten.

-K-kan du?, frågade jag.

Rösten skrattade och sa någonting.

Då blev himlen mörk.

-Solen, brast jag ut.

Rösten skrattade.

Jag sprang runt och försökte hugga tag i rösten men den bara gick motsatta vägen.

-Va?, skrek jag.

Rösten skrattade igen.

Åh jag hatade när han skrattade.

Det var så. Så fan dumt!

-Om ni vill rädda världen ni ska spela ett spel.., sa rösten.

-Vadå för sjukt spel?, frågade jag.

-Ni ska gissa mitt namn, sa rösten.

-VAD FAN, skrek jag och brast ut i gråt.

-Har inte dina föräldrar lärt dig att man ska lyssna på regler?, frågade rösten.

Jag kisade och stirrade mot luften.

-Ni får använda vilken teknik ni vill. Ni får inte fråga om hjälp eller berätta det här till någon annan. Ni har 24 timmar på er, skrattade rösten och försvann.

Jag fall ner och grät.

Peter satte sig på huk bredvid mig.

-Det gör inget, vi kan klara det här, tröstade han mig.

-Jag vet..Jag bara..Aa, sa jag och stod upp.

-Hur ska vi veta vad han heter?, frågade Peter.

-Genom biblioteket om det ens finns en här, sa jag.

-Ja, kom nu, sa han.