Take Me To Neverland (Svenska)

Kapitel 21

Jag sprang ut ur biblioteket med boken i handen. Jag kände efter min kniv i fickan. Den var där.

Byn såg förstörd ut.

Alla män och kvinnor hade svärd och barn togs till läger.

Jag letade efter Peter.

-Melinda!, ropade han.

Jag såg på han. Han hade skydd över sin kropp som soldater hade.

-Gilla vad du ser?, blinkade han.

Jag rodnade och såg genast bort.

-Jag vet hur man dödar Raven, sa jag och öppnade boken.

-Gör du?, frågade Peter.

George la en hand på Peters skulder.

-Jag lämnar er, sa George och gick.

-Man ska hugga hans hjärta, sa jag.

Peter höjde ögonbrynet.

-Är änglar också vampyrer?, frågade han.

Jag ryste till.

-Vem vet, mumlade jag.

-Kommer det funka?, frågade han.

Jag tog ut kniven och kände den med mina fingrar.

-Det är vår enda chans, sa jag.

Jag försökte trösta mig att jag kan göra det.

Ett skrik väckte mig från mina tankar.

-Himlen!, ropade Peter.

Jag såg upp.

Fladdermössen dök ner från himlen i stora grupper.

-Ta skydd!!, ropade någon.

Soldater började svänga med svärden.

-Jag måste gå.., sa jag och såg Raven titta ner mot mig.

-Ängel!, ropade jag och hon kom genast.

-Vänta!, skrek Peter.

Jag kollade på honom. Han pressade sina läppar mot mina.

-Var försiktig, sa han.

-Sedan när är jag inte?, sa jag.

Han log.

-Lycka till. Du vet vart du ska, sa han.

Jag nickade.

-Älskar dig, sa jag och gick upp mot luften och lämnade Peter stirrande efter mig.

Jag och Ängel flög genom luften.

-Raven!!, ropade jag.

-Så fint av dig att vara med, log han.

-Jag är bara en fin människa, sa jag och svängde med håret.

-Se upp för ditt attityd, röt han.

-Vilken attityd?, frågade jag.

-Den!!, skrek han.

-Åh är lilla ängeln på dåligt humör nu?, frågade jag i en bäbis lik röst.

Raven flög mot mig.

Jag höll upp kniven.

-Nu, viskade jag.

Ängel föll. Jag hade tränat det här många gånger.

Jag flög upp och missade hans hjärta med några centimeter.

Jag svor. Han skulle inte falla för det igen.

-Gå!!, skrek jag och Ängel flög iväg.

Hon duckade alla fladdermöss och också Ravens eldbollar.

-Du vet vart vi ska, sa jag mens vi flög över havet.

Jag och Ängel kom till berget när Ravens eldbollar träffade Ängel.

Hon stönade av smärta.

-Nej!!, ropade jag.

Jag fall ner från Ängel och träffade mjuka gräset.

Jag ropade efter henne men hon var försvunnen.

Raven skrattade.

Jag kände starkt hat mot honom.

-Du borde inte ha gjort det, sa jag.

Jag kollade mot min kniv som låg ett par centimeter bort.

Snart kom Angie med Peter flygande på varsin drake.

Vad bra! Nu kom Angie igen...

Angie kom mot mig springandes.

-Saknat mig?, vinkade Peter.

Raven formade en kniv i hans händer och kastade den mot mig och Angie.

Jag tog ut min kniv och blockerade så att inte den andra kniven skulle slå oss.

Jag tog ett språng och högg hans fot och sparkade till honom på magen.

Raven fall ner.

Angie sparkade till hans mage.

-Ja!, sa Angie och gav mig en high five.

Raven grimaserade. Han slog till Angie och hon flög.

Hon landade och slog huvudet på en sten.

-Angie!!, skrek jag.

Även om hon har flörtat med min kille...Så är hon snäll. Jag bryr mig om henne.

Raven kollade på Peter och hans drake.

Peter kollade på mig sorgsen.

Raven siktade mot dem.

Peters drake gick och attackerade.

Jag höll upp kniven och sprang mot dem.

Jag skrek Peters namn.

-Du kan inte vinna!, skrek Raven och sparkade Peters drake bort.

Sen slog han till mitt ansikte.

Jag fall ner. Jag flämtade till.

Raven tog upp Peter.

Han slog Peters mage.

Jag skrek hans namn.

Jag såg på rädd om vad som ska inträffa.

Raven siktade svärdet mot hans hjärta och träffade Peter där.

Allt snurrade runt mig.

Istället för att ett svärd siktade Ravens hjärta så siktade den Peters.

--------------------------

Ni tror att det här är slutet.

Men ni har fel!

Mycket..Och jag menar MYCKET är kvar.