sången om förgätmigejbuketten ✓

금요일 18:49

Himlen är kallt blålila, ett gäng ungdomar sitter på en bänk på en av Seouls lugnare gator. Park Jimin och Min Yoongi går förbi dem, med händerna sammanflätade och skjortor under jackorna.
Jimin pratar på om något som hänt under dagen med ett leende. Han tror att Yoongi har bjudit ut honom på en dejt igen, som när de gick på dejter ingen någonsin skulle få reda på förutom dem två. Det var ett tag sen nu, men Yoongi älskar fortfarande de där små restaurangerna; dimmig belysning, röda dukar och levande ljus.

Men inte idag. Han har sparat sin lön ganska länge faktiskt. Förra veckan köpte han en lägenhet, en tvåa med stora fönster och en mjuk dubbelsäng.
"Du har ingen aning om var vi ska va?" Yoongi ler, tar ett steg ut på övergångsstället bakom Jimin. Han vänder huvudet mot honom och höjer på ögonbrynen. Det spelar ingen roll var de är på väg, han är så hungrig att han skulle kunna äta var som helst.
Yoongi andas in. Han hör hur hans andetag hackar till när han ser det i ögonvrån. Den grå bilen och dess mörka fönsterrutor försöker inte ens värja sig för de två som är på väg över gatan. Yoongi försöker ta tag i Jimin och slänga honom åt sidan innan det är försent. Men han står kvar.

I det ögonblicket tar sången om förgätmigejbuketten slut. Melodin tonar ut mot skyskraporna i den sovande huvudstaden. Som om universum själv inte är beredd.
"Jiminie?" Yoongis viskning och hans kippande andetag är det enda han kan höra, asfalten runt omkring dem täckt av blod.
"Ja?"
"Jag älskar dig... så mycket" tårar rinner nerför hans kinder och blandar sig med blodet.
"Jag äls-älskar dig också" Jimin tar Yoongis hand. Melodin får honom att komma ihåg när de först träffades. Hur han förändrats och blivit mjukare för Jimins skull. När han försökt komma på ett ord för hur mycket han älskade honom men det största han visste var 'till solen och tillbaka'. Yoongi är solen. Och Jimin har alltid känt sig som om han inte räcker till, som om han skulle spricka av kärlek. För hur stor är en människa i jämförelse med solen?

Yoongi försöker andas. Luften fastnar i hans hals medan han ser Jimins blick bli tom. Han försöker hitta alla sår och stoppa blodet, men det rinner mellan hans fingrar som sand.

Människor samlas runt dem, blåljusen bildar blinkande skuggor mot husväggarna. Yoongi kastas åt sidan, han ser på medan ambulanspersonalen försöker få Jimins hjärta att börja slå igen. De klipper sönder hans kläder och hittar de öppna såren.
Yoongi känner hur de lyfter upp honom på en bår. Det det sista han ser innan de rullar in honom i ambulansen är svarta förgätmigejer täckta av blod som slingrar sig ner för Jimins ben.

Det sticker i Yoongis armar och han håller på att tappa känseln. Han försöker skrika åt någon att stoppa ambulansen, men hans mun öppnar sig inte.
"Har han puls?" Det är en dimmig röst som kommer från någonstans bredvid honom. Hur kunde Jimin någonsin tro att han inte räcker till? Han är hela hans rymd, som om han kunde räkna alla stjärnor i hans mjuka hud. Där andra såg de vanliga bruna ögonen såg solen galaxer.

Yoongi var glad att han dog, för han behövde inte känna till en värld utan Jimin