sången om förgätmigejbuketten ✓

먹요일 20:13

Lee Cheol, under ett paraply och en luftmask, går ner för en sidogata i norra itaewon. Han tycker om när ingen kan se hans ansikte, att vara anonym samtidigt som han kan se alla andra.
Cheol biter på insidan av kinden samtidigt som han tänker. Känner efter att kniven han alltid bär med sig sitter där den ska under jackärmen. Han är alltid orolig för att någon av människorna runt omkring honom vet vem han är eller följer efter honom.
I skenet från en nedgången snabbmatsaffär och en gatlykta ser han någon han känner igen. Han pratar i telefon med mjuk röst och böjer huvudet framåt för att inte få regnet i ansiktet.
Kim Seokjin.

"Du är sen"
"Fyra minuter" Seokjin tittar på sin klocka för att undvika Cheols blick.
"Du har väl inte ändrat dig?" Cheol ser på medan Jin sväljer hårt och skakar lätt på huvudet. Han blir äcklad av tanken på att han gör det för Namjoons skull. Namjoon. Cheol mår mer illa än han är arg, han har inte direkt tid att gå runt och vara arg på folk.
"Gå in nu" Han orkar inte säga något mer, tittar bara på medan Jin masserar tinningarna och andas ut tungt. Hans hjärta slår säkert fort, livrädd för nålarna och bläcket i hans hud.
Sedan skjuter han upp dörren, rummet där inne är täckt av mjukt och blått ljus. Det är trångt och väggarna är täckta av affischer, inramade graffititags och tatueringsmotiv.
En kille med långt mörkt hår, Poong, lutar sig mot ett upplyst glasbord. Hans ansikte lyses upp av mobilskärmen i hans hand och han tuggar på en tandpetare. Han har svarta förgätmigejblommor vid sitt ögonbryn och Jin fastnar med blicken vid dem.
"Annyong" Killen tittar upp på Jin, släcker mobilen och tar tandpetaren ur munnen.
"Annyong"

Cheol vrider på huvudet, han vet att Seokjin följer efter honom. Men han kan inte göra något här, bland alla människor. Istället börjar han gå fortare, gruset under hans skor skrapar mot den blöta asfalten. Seokjin borde veta bättre än att följa efter honom. Och han måste bli av med honom, han skulle aldrig låta någon veta om var han bor på nätterna.

Han försvinner in bakom ytterdörren och låser bakom sig snabbt. Han snurrar på persiennerna och där är han. Seokjin går förbi, långsamt med blicken vänd mot honom och håret blött av regnvattnet.
Han försvinner nästan direkt, men det spelar ingen roll. Cheol har redan bestämt sig.
Han går ner för några betongtrappsteg och in bakom ett draperi av genomskinligt plast. Där finns ett kalt bord med ett glas vatten och en bläckpenna, en glödlampa som hänger från en sladd i taket och en hårt bäddad säng där knappt en person får plats. På väggen över sängen sitter ett antal papperslappar, utskrivna från den gamla skrivaren som står under bordet. Papperslappar med bilder på bland andra Park Jimin, Kim Seokjin och han själv. Han river ner bilden på Seokjin. På baksidan finns en adress som han skriver ner med bläckpennan på innerarmen innan han knycklar ihop pappret. Samma sak med Jimins bild.
Det ekar när papperslapparna träffar väggen på andra sidan rummet.