Vi

Dra åt helvete

Jag inser att det är bäst att tala sanning och när jag låter meningen lämna läpparna ser jag hur hans blåa ögon dör ännu lite mer och han ger mig en tom blick.

När jag öppnar munnen för att fråga vad som är fel så blir jag hastigt avbruten av att han går förbi mig utan att ens snegla på mig.

"Oliver!"

Ropar jag efter honom men han fortsätter gå.

"Oliver, stanna! Vad är det med dig?"

Säger jag och han stelnar till innan han vänder sig om.

"Vad är det med mig? Va fan är det med dig?! Betyder 10 år av vänskap ingenting för dig eller? Jag behövde dig och du valde Simon över mig. Simon som du har känt i fyra månader. Du visste inte ens vad det handlade om och ändå valde du honom utan ett enda ynka jävla sms till mig!"

Han känner mig allt för väl och vet precis vad jag tänker när jag flackar med blicken.

"Du visste? Du visste att Simon tyckte om mig! Du visste fan och du sa inte ett ord till mig! Har inte vi lovat varandra att berätta allt för varandra? Jag behövde dig och du fanns inte där för mig. Det är allt vänskap handlar om, att vara där för någon när dem behöver en, spelar ingen jävla roll vilken sorts situation det är!"

Säger han, eller ja rättare sagt skriker han åt mig. Jag känner hur mina ögon vattnas och min syn blir suddig. Han har aldrig skrikit på mig förut, jag har faktiskt aldrig hört honom skrika på någon. Hans reaktion skrämmer mig.

"Oliver, du förstår inte, det är inte..."

Försöker jag få fram med en tunn röst men han avbryter mig mitt i meningen.

"Det är inte som jag tror va? Jag har ingen som helst rätt att bli arg? Nej självklart inte för jag är perfekta Oliver, jag kan inte göra ett enda misstag. Fan!!"

Utbrister han och jag förstår snabbt att det är mer under ytan som gör att det brister för honom. Han tittar snabbt ner i marken och när han tittar upp ser jag tårarna i hans ögon. Men innan jag hinner säga något mer torkar han snabbt bort dem och vänder sig om. Min röst sviker mig och allt jag får fram är en viskning när jag försöker få honom att stanna.

Innan jag hinner stoppa honom så har han redan smällt igen dörren till sitt hus efter sig och det blir tyst.

Det enda som hörs är mina hackiga andetag och låga snyftningar. Min kropp står som förstenad och min blick är fäst på Olivers ytterdörr.

Efter några minuter ser jag hur hur dörren öppnas. Tystnaden fylls direkt av Olivers pappa höga stämma och jag ser hur tårarna nu rinner nerför Olivers kinder och han stormar ut genom dörren och när hans pappa försöker ta tag i hans arm för att stoppa honom så ryter han till med en sprucken röst.

"Dra åt helvete!"

Ögonblicket som följde därefter var som i en dimma. Jag kommer ihåg att jag sjönk ner i snön och såg Oliver försvinna bort längs gatan. Hans pappas bil försvann inte mycket senare samma väg som Oliver. Det enda jag minns efter det är att mina föräldrar som helt plötsligt var hemma lyckades få in mig i huset. Resten av den kvällen är svart.

Efteråt förstår jag att det som Oliver sa är sant. Jag svek honom när han behövde mig som mest. Han behövde mig mer än jag anade.