Vi

Kärlek

Jag sitter på sängkanten och försöker få ordning på mina hoptrasslade tankar. Jag har suttit här i timmar nu. Hopplöst stirrande ut i tomma intet.

Jag älskar Oliver.

Jag har alltid älskat Oliver.

Jag har bara aldrig insett att det faktiskt var kärlek jag kände.

Den varma känslan jag känner i magen varje gång han log mot mig, den irriterande känslan av avundsjuka jag känner varje gång han pratade med en annan tjej. Hur jag aldrig vill släppa taget om honom när han håller mig riktigt riktigt nära och hans starka armar omfamnar mig mjukt.

Jag älskar honom och han ska få höra det.

När jag några minuter senare står utanför hans dörr med skakiga nervösa andetag konstaterar jag att ingen är hemma. Men istället för att bli irriterad över detta ler jag nöjt. Jag vet nämligen att det inte finns en chans att Oliver släpper in mig om jag kommer och knackar på, och antagligen inte hans föräldrar heller. Jag råkar också till min glädje ha med mig Olivers nyckel som han gav mig en gång när vi var 13 för att jag skulle kunna ta mig in hos honom när som helst.

Sakta låser jag upp dörren och går sakta in innan jag försiktigt stänger dörren efter mig. Jag tittar runt omkring mig och kan inte hjälpa leendet som smyger i mungipan. Jag har inte vart i det här huset på så länge. Det brukade vara mitt andra hem.

Medan jag sakta gick mot Olivers dörr strök jag sakta ena handen mot väggen samtidigt som jag inspekterade bilderna på väggarna. Många bilder föreställer mig och Oliver i olika åldrar. Jag ler stort åt en bild på oss när vi är 14.

Bilden föreställer mig och Oliver när vi står i köket och bakar. Oliver står bakom mig och omfamnar mig även fast det egentligen är för att hålla i mina armar så att jag inte kan ta bort chokladen som Oliver har kletat på min näsa. Jag skrattar stort och ser lycklig ut. Oliver ler busigt och sneglar på mig med sina vackra blå ögon.

Jag ler snett åt minnet och suckar tyst innan jag sakta går vidare. När jag tillslut når trappan som leder ner till Olivers rum som ligger i källaren. Jag vet, det låter konstigt men hans rum är det mysigaste rummet jag någonsin har sett. Idag är det dock inte lika mysigt konstaterar jag när jag öppnar dörren till hans rum.

Det är otroligt stökigt, till och med för ett rum som tillhör en tonårs kille. Flera av hans älskade musik affischer är nerrivna på golvet och mitt på den fluffiga mattan ligger en tavla upp och ner med motivet neråt mot mattan.

Jag sätter mig ner på huk och tar försiktigt upp tavlan och vänder på den. Jag håller på att tappa tavlan när jag inser vad motivet är. Glaset är sprucket men bakom det spruckna glaset känner jag igen mitt eget ansikte.

Jag kommer ihåg när bilden togs. Det var när jag och Oliver hade en skämt photoshoot i skogen någon gång förra hösten. Jag kommer också ihåg hur han sa att jag var vacker efter att ha inspekterat bilden noggrant. Mitt hjärta hade slagit dubbla slag men jag hade snabbt flinat åt honom och vi hade gått tillbaka till att fotografera.

Mina ben kändes plötsligt skakiga och jag satte mig ner på Olivers säng med tavlan i handen.