Vi

Åtalad

Efter att ha skjutit upp det i snart en månad så gick det helt enkelt inte längre. Jag är helt enkelt tvungen att gå till skolan idag.

Jag suckar djupt innan jag drar på mig ett par jeans och en tjocktröja. Håret kammar jag snabbt igenom med mina fingrar och drar på en beanie.

Innan jag lämnar mitt rum så går jag bort mot fönstret. Det har blivit en rutin. Hur läskigt det än låter så brukar jag alltid stå en liten stund morgon och kväll för att kolla på Olivers hus. Jag har sett honom två gånger sedan jag var i hans rum och han bokstavligt talat slängde ut mig.

Det gör så ont. Att veta att han finns där i huset mitt emot men jag kan inte ens prata med honom. Jag får inte ens prata med honom.

Han skojade inte med att han ska försvinna ut mitt liv. Han har tydligen bytt nummer för så fort jag ringer honom så kommer jag till en tant som förklarar att "det här numret är inte i bruk".

Det sista han sa till mig var att han älskar mig. Sedan försvann han ur mitt liv.

Jag önskar att jag kunde hata honom, jag borde hata honom. Men det kan jag inte.

Väl i skolan är det mesta sig likt. Jag förstår att många har hört skvallret om Oliver. Men ingen vet sanningen, allt som flyger omkring är dumma rykten.

Elvira skiner upp när hon får syn på mig. Henne har jag inte sett sen innan jullovet. Hon går fram till mig och testar att le mot mig. Jag ler tillbaka och hon ger mig en kram.

Hon vet lite mer om sanningen tack vare Simon men hon har fortfarande ingen aning om vad som har hänt. Till en början försöker hon pressa mig på detaljer men när hon märker hur jobbigt det är för mig så börjar hon istället prata om sig själv och berättar vad jag har missat.

Tydligen är killen från festen numera hennes pojkvän. Han heter Jonathan, eller var det Joakim? Jag orkar inte lyssna utan nickar ointresserat som svar till det hon säger.

Lärarna är nästan ännu värre. Dem försöker vara förstående och pratar om skolkuratorn och om läxhjälp. Men jag viftar bara bort dem. Dem kan gärna ge mig läxor och uppsatser, så länge jag har mycket att göra så behöver jag inte tänka.

Efter en utmattande dag i skolan så öppnar jag äntligen ytter dörren och kliver in i värmen i huset. När jag sparkar av mig skorna upptäcker jag ett främmande par skor. Jag följer rösterna in till köket.

Där sitter Olivers mamma och min mamma och diskuterar. När min mamma får syn på mig så ler hon stort.

"Hej gumman! Hur var skolan?"

Frågar hon och Olivers mamma vänder sig sakta om så att hon står vänd mot mig.

"Hemsk"

Säger jag tyst.

Olivers mamma går fram till mig och lägger armarna om mig när hon ser att tårarna spiller över. Hon har trots allt under större delen av min uppväxt varit som en extra mamma.

"Vad är det som händer?"

Mumlar jag in i hennes axel. Tårarna rinner och jag vet inte riktigt vad jag syftar på med den meningen. Antagligen hela situationen. Hon tolkar dock min fråga på ett annat vis.

"Ett åtal har väckts. Oliver ska in till tingsrätten imorgon bitti"

Säger hon tyst. Jag spärrar upp ögonen och tar mig ur hennes famn.

"Va? Varför då?"

Frågar jag dumt.

"Oliver har blivit åtalad, han är misskänt för brott och imorgon ska han med hjälp av en advokat diskutera ifall han är skyldig eller oskyldig"

Säger hon övertydligt och hade situationen inte varit såpass allvarlig som den är så hade jag troligtvis skrattat och retat henne för hennes över tydlighet.

Jag sväljer och ställer tyst frågan jag är rädd att få svar på.

"Vad händer om han förklaras som skyldig?"

Frågar jag och hon rycker på axlarna och tittar på mig med blanka ögon.

"Jag vet inte kära du, jag vet inte"

Säger hon och mitt hjärta sjunker som en sten i bröstet.

. . . .
God Jul på er!
Jag hoppas att ni får en bra julafton med mycket god mat, fina julklappar och umgås med nära och kära!

Återigen, tack för att ni läser, röstar och kommenterar! Det är en av de bästa julklapparna jag kan få ;) :)

Xx, Nad