Vi

Olivers p.o.v

Oliver:

Jag vaknar på golvet. Förvirrat tittar jag mig runt omkring. Jag måste ha ramlar ur sängen inatt. Jag sätter mig långsamt upp och grimaserar över smärtan i min vänstra axel.

Jag suckar och tittar mig runt omkring i det smutsiga rummet. Jag saknar mitt eget rum. Där är det fullt av musik affischer och foton och framförallt värme. Jag huttrar till där jag sitter utan tröja och reser mig sakta upp för att ta på mig en tröja.

När jag går ut i köket konstaterar jag att han inte är hemma. Jag suckar lättat. Varför trodde jag att det här var en bra idé? Varför kunde jag inte vara nöjd med mitt liv?

Min mage kurrar och jag öppnar det gamla kylskåpet. Som tur är så ligger det några bitar kall pizza kvar sen middagen igår. Jag tar snabbt upp en bit och trycker i mig den.

Plötsligt hör jag sirener. Polis sirener. Jag går försiktigt fram till fönstret och kikar ut. Mycket riktigt är det två polisbilar som är påväg åt mitt håll. När jag ser att dem parkerar nedanför byggnaden och sneglar upp mot mitt fönster får jag panik.

Jag drar snabbt för gardinen och backar undan från fönstret. Jag andas hastigt och försöker desperat tänka. När jag hör steg utanför dörren tittar jag skräckslaget efter gömställen men när dörrhandtaget börjar rycka inser jag att det är lönlöst.

Jag vill inte gömma mig längre. Det är dags att stå för det jag har gjort. Så jag tar ett djupt andetag och när dörren blir insparkad möter jag polisens blick och när han ber mig att följa med honom lyder jag villigt och följer med honom ner till polisbilen.

Efter en lång bilfärd hem så svänger vi äntligen in på min gata. När jag ser mitt barndomshus knyter magen ihop sig av nervositet och saknad. Bilen stannar och polisen går ut för att öppna dörren åt mig. Efter att jag har stapplat mig ut och förbereder mig mentalt på att gå in genom dörren hör jag någon ropa mitt namn.

Den rösten känner jag igen. Jag vrider på huvudet och ser en springande gestalt.

Juli.

Synen av Juli får mitt hjärta att bulta snabbare och mina ögon lyser upp. Jag rycker mig ur polisens grepp och haltar fram för att möta henne.

När jag känner hennes armar runt min nacke och jag omfamnar henne hårt släpper jag allt. För en gångs skull är mitt huvud tomt, smärtan i min kropp känns inte längre och jag fylls av en varm känsla. Jag är hemma.

. . . .

Detta är alltså Olivers point of view från förra kapitlet! I nästa kapitel kommer mycket att förklaras och man får förhoppningsvis på sina frågor :)

Tack för att ni läser, ha en bra dag!
Xx, Nad