Vi

Slutet

Oliver:
Idag är dagen.
Allting har lett fram till detta och ingenting kommer att spela någon roll när detta är över.

Det är nu eller aldrig. Idag vet jag om dina ord är lögner eller om allt är sant.

Idag vet jag om vi kommer skiljas åt som bästa vänner, ett par eller som främlingar. Allt hänger på din nästa mening.

Dina andetag är tunga och jag kan känna hur ögonen börjar fyllas av tårar när tystnaden ekar i den kalla dagen i väntan på dina nästa ord.

Allt som cirkulerar i mitt huvud är

"Hur hamnade vi här?"

Jag har fortfarande kvar handen mot din kind och avståndet mellan oss är mindre än normalt. Tystnaden gör att tårarna i mina ögon är nära att spilla över.

När jag låter min hand falla från din kind så vet jag att det är över. På samma sätt som du tidigare lämnade mig bakom dig är det nu min tur att vända mig om. Sakta tar jag steg efter steg som bit för bit tar mig längre bort från dig.

Tystnaden ekar fortfarande runt omkring oss och hade jag inte gått och andats så hade jag trott att jag var död. Ska jag vara ärlig så hade jag hellre varit död i denna stund.

Det som får mig att stanna upp är ljudet av fotsteg. Fotsteg som knarrar i snön bakom mig. Ljudet byggs på av djupa andetag som sakta närmar sig. Försiktigt håller jag andan och står blickstilla.

Det är inte mina egna fotsteg eller andetag som hörs.

Jag måste vara död.

Jag vänder mig försiktigt om och möts av din varma andedräkt som är alldeles nära mina läppar.

I detta ögonblick är jag nästan helt övertygad om att jag är död för framför mig står du som en ängel.

När du sedan trycker dina läppar emot mina i en passionerad kyss vet jag att jag har fel. Jag har aldrig känt mig mer levande.

Leendet som sprider sig över mina läppar gör det svårt för mig att kyssa dig tillbaka men på något konstigt vis lyckas jag ändå.

Mina händer lägger sig på plats på din svank och dina händer slingrar sig in i mitt hår. När kyssen bryts och vi båda kippar efter andan lyser dina ögon på ett helt nytt sätt. Du ser levande ut och för första gången på flera månader ser du lycklig ut.

"Jag älskar dig så otroligt mycket Julianna Andersson"

Säger jag med en lycklig röst och du ger mig ett brett leende.

"Jag älskar dig också Oliver Wiklund"

Svarar du med samma lyckliga stämma och jag drar in dig för att ännu en gång kyssa dig på munnen. Den här gången är det din tur att le som en fåne in i kyssen och vi båda börjar fnissa när vi bryter kyssen.

Sakta tar jag din hand och flätar samman våra händer. Vi börjar långsamt gå tillbaka mot tingsrätten med händerna svajandes mellan oss. Du skrattar till och jag tittar på dig med ett varmt leende.

"Vad händer nu då? Vad kommer att inträffa i framtiden?"

Säger du snabbt och jag vet att du syftar på allt som hänt men mitt svar är ärligt och det är det ända jag kan koncentrera mig på just nu.

"Du är min framtid"

-----
Sluuuuut!

Wow, jag vet inte riktigt vad jag ska säga! Jag kommer inte ens ihåg hur länge jag har skrivit på den här boken men det minsta jag kan säga är TACK, tack så hemskt mycket för att ni har läst, röstat och kommenterat! Jag trodde inte ens att den skulle få speciellt många visningar men den har faktiskt lyckats ta sig upp i över 1k!!!

Det är med blandade känslor jag avslutar den här boken! Det har varit ett nöje att skriva den och jag är nöjd över hur berättelsen utvecklades! Jag är också nöjd med slutet och jag hoppas att även ni kommer att tycka om det!

Tack så hemskt mycket!

Xx, Nad!