Vi

Hela sanningen

Jag vet inte vad jag ska göra. Oliver sitter framför mig och hans axlar skakar av gråt och jag hör hans hackiga andetag. Jag är i chock efter hans berättelse och vet inte hur jag ska reagera. För stunden känner jag ingenting, inte ilska, inte sorg, inte medlidande, ingenting.

När Oliver tillslut slår handen i bordet hoppar jag förskräckt till. Han möter min blick och hans ögon är blanka.

"Tänk om jag dödade honom"

Viskar han och jag rycks ur mitt chocktillstånd.

"Det var inte du som sköt honom Oliver"

"Det var jag som höll i pistolen"

Viskar han tillbaka.

"Om polisen får reda på det är det kört. Dem vet inte hela storyn. Jag är så jävla dum i huvudet"

Fortsätter Oliver panikartat.

"Lugna ner dig. Dem vet inte och om de får reda på det så löser vi det, okej? Du blev tvingad, du hade inget val"

"Det är fortfarande mord"

Viskar han tillbaka.

Efter en stunds tystnad har han lugnat ner sig lite. Han torkar bort det sista av tårarna och tittar försiktigt upp på mig.

"Innan jag kom hit lovade jag mig själv att berätta allt, inga mer lögner"

Börjar han och jag fortsätter att studera honom. Är det mer?

Oliver:

Jag måste berätta för henne. Det är ändå kört, hur kan det bli värre?

"Det är så oroligt egoistiskt av mig att göra det här men jag vill inte ha mer hemligheter för dig"

"Jag vet att jag har haft mina chanser och jag har bränt alla broar vid det här laget. Jag har haft flera år på mig men jag har inte velat förstöra något. Som om jag inte har gjort det nu"

Hon tittar på mig med ett förvirrat och lite skrämt uttryck. Jag suckar och räknar tyst till tio i mitt huvud. Nu eller aldrig.

"Jag älskar dig Juli. Du har länge varit mer än min bästa vän"

Hon tittar på mig med ett chockat uttryck. Hon öppnar och stänger sin mun men ingenting kommer ut. Men jag har inte räknat med att få något svar.

"Det är av den anledningen som jag ber dig att hålla dig utanför det här. Det här är min röra, inte din. Du får aldrig blanda dig i det här. Du förtjänar inte det här. Du får inte hjälpa mig, okej?"

Hon sitter fortfarande tyst och tittar på mig så jag reser mig upp och går fram till henne. Jag böjer mig ner så att våra ansikten är i samma höjd.

"Jag älskar dig men jag kan inte vara en del av ditt liv längre. Jag vet att du bara ser mig som en bästa vän och av den anledningen tror jag att du kan klara det här. Du har Elvira, du har Simon, och en dag kommer du att hitta en fantastiskt kille som kommer att göra ditt liv bättre. Det enda jag kommer att göra är att förstöra det"

Jag ser hur paniken fyller hennes ögon och hon öppnar återigen munnen för att säga något medan hon skakar vilt på huvudet.

"Du kan inte göra så, du kan inte bara försvinna ur mitt liv. Du kan inte säga att du älskar mig och sen försvinna ur mitt liv"

Säger hon snabbt medan tårarna börjar rinna. Jag är tvungen att titta bort när jag ser hennes tårar. Jag tar ett ögonblick för att samla mig innan jag tittar på henne igen. Jag för handen mot hennes kind och torkar bort tårarna. Sedan lutar jag mig framåt och kysser henne på kinden.

"Förlåt, förlåt för allt"

Säger jag tyst innan jag snabbt reser mig upp och går ut och stänger dörren efter mig utan att titta tillbaka. Jag vet att jag kommer att ångra mig om jag vänder mig om och möter hennes vackra ögon.