Vi

Perfekt

Sakta ser jag hur solen börjar gå upp. Det börjar ljusna och skuggorna i mitt rum blir otydligare. Jag har suttit vaken hela natten. Jag bryr mig inte om vad Oliver säger, eller om vad mina föräldrar säger, eller mina lärare heller för den delen.

Jag tänker finnas där för honom idag.

Jag hör hur en bildörr smälls igen och jag kliver upp ur sängen och går fram till fönstret. Jag ser hur Oliver hoppar in i baksätet med hörlurar i öronen och en prydlig skjorta på sig.

Så det är redan dags tänker jag och drar snabbt på mig samma kläder som igår. Jag vet var tingsrätten ligger och tänker ta bussen dit. Jag får ändå inte vara med därinne men jag ska finnas där för honom när han kommer ut. Vad domen än blir.

Jag tassar försiktigt ut ur mitt rum och nerför trappan. Om mina föräldrar vaknar så är det kört.

Väl nere i köket norpar jag åt mig en banan och lite pengar. Jag kan köpa en ordentlig frukost vid Pressbyrån.

Jag knyter snabbt på mig skorna och tar på mig jackan. När jag tillslut stänger dörren efter mig och vrider om nyckeln så ljudlöst som det går så andas jag lättat ut.

40 minuter senare står jag utanför tingsrätten. Planen härifrån är inte så planerad och jag vet inte vad jag ska göra härnäst. Jag tuggar nervöst på mackan som jag köpte på Pressbyrån för några minuter sen.

Jag ser en ledig bänk och slår mig ner så att jag har full sikt över de stora dörrarna som leder in till tingsrätten.

Sedan sitter jag där. En timme rullar sakta förbi och jag börjar huttra där jag sitter. Det är ändå i slutet av januari och klockan är snart 8 på morgonen.

Efter ännu en timme öppnas äntligen dörren. Ner för trappan stormar världens vackraste person. Men han är förbannad. Jag reser mig upp på stela ben och börjar sakta gå åt hans håll. När han upptäcker mig stannar han tvärt. Jag fortsätter gå tills jag står framför honom med en armlängds avstånd emellan oss.

"Vad gör du här?"

Säger han försiktigt.

"En vis man sa en gång att vänskap handlar om att man är där för någon när dem behöver en. Oavsett hur situationen ser ut."

Säger jag och syftar på hans replik den där kvällen då allt började. Jag kan se hur det rycker i hans mungipor och han ler ett snett leende.

"Han låter riktigt klyftig"

Säger han med en skämtsam röst och jag ler och nickar snabbt. Åh vad jag har saknat hans skämtsamma sida.

"Det är han. Han är inte bara klyftig utan även vacker, ödmjuk och helt perfekt i mina ögon"

Säger jag tyst och hans leende dör.

"Jag är inte perfekt"

Säger han sakta med en suck.

"I mina ögon är du det"

Säger jag och går sakta närmare honom. Han tar ett djupt andetag men backar inte undan. När han ännu en gång flackar med blicken mellan mina ögon och mina läppar stannar jag upp.

Resten är upp till honom.