Intervjun som avslöjade allt

38.

Ogge:

"Stanna du här, du verkar ju inte behöva mig ändå! Kom inte till Göteborg och kom inte till mig! Jag vill inte ha dig där längre."

Hans ord sårar mig så mycket att jag tror jag hör mitt hjärta krossas.

"Jaha men jag ville aldrig ha dig från början ändå!"

Jag ångrar direkt min lögn, det är hans värsta mardröm det vet jag ju. Hans ansikte vrids i en plågsam grimas och jag kastar mig efter honom. Han bara väjer undan med om möjligt ännu fler tårar i ögonen.

Felix och Oscar bara står där chockade och stelfrusna som statyer. Dom verkar inte fatta någonting men våra rörelser och röster skrämmer dem uppenbarligen.

Omar springer snabbt iväg med väskan klumpigt släpandes efter sig. Jag han dock se hans ögon. De var så sårade och djupt skadade av mina ord att han nog aldrig förlåter mig.

Nu bryter jag ihop och försöker gå efter honom på skakiga ben. Han är snabbare och jag får dörren smälld i näsan. Jag faller handlöst mot marken och börjar slå på marken som en vettvillig. Jag skriker så högt att jag känner hur min röst nästan spricker. Mina tårar sprutar åt alla håll och kanter och min kropp skakar värre än ett asplöv.

Jag har förlorat Omar. Jag har förlorat mitt livs stora kärlek. Och för vad? Att jag är för feg för att visa det?

Felix:

Jag tittar skräckslaget på Oscar när jag hör hur dörren slår igen alldeles för hårt. En duns följer och sedan Ogges skrik. Det är så högt och så hjärtskärande att jag inte vet vad jag ska göra.

Vad sjutton har hänt? Hur kan lugna och trygga Ogge skrika så här och nu bankar han i golvet också. Det låter hemskt och tanken på att min vän kan skada sig själv får fart på mig. Oscar skyndar efter mig när vi rör oss mot hallen. Väl där tvärnitar vi. Synen som möter oss är jag säker på att jag aldrig glömmer.

Ogge går inte att känna igen. Hans händer är röda av alla slag i marken. Håret står åt alla håll. Halsen är röd och man ser ådrorna på den från allt skrikande.

Oscar skyndar fram och tar tag i Ogges armar. Hans tappra försök till att krama Ogge slutar med att han blir bort knuffad.

"Nej rör mig inte!"

Ogges röst är helt hysterisk och Oscars ansikte rycker obekvämt över den höga volym Ogges röst har format. Jag sätter mig tyst ner bredvid stackars Oscar som ser så ledsen ut. Jag tittar på Ogges förstörda ansikte som ligger vid mina knän.

"Ogge vad har hänt?"

Jag försöker att smeka hans kind för att lugna ner honom. Han rycker bara bort sitt ansikte och skriker argt åt mig.

"Nej rör mig inte sa jag!"

Jag rycker åt mig min hand enligt hans befallning och tittar förskräckt på Oscar. Hans ansikte är blekt och jag märker hur hans läppar skakar när han försöker att nå fram till Ogge igen.

"Ogge! Hur ska vi hjälpa dig om du gör såhär!"

"Det är fan ert jävla fel!"

Ogges tårar sprutar ännu mer om det ens är möjligt. Han börjar andas väldigt tungt istället för den snabba andningen han tidigare haft.

"Vadå vårt fel?"

Frågar jag försiktigt, jag vill veta vad jag gjort. Jag har inte vad jag kan minnas gjort något som fått honom så här känslosam.

"Ja ert fel! Det är ert jävla fel att Omar hatar mig! Han kommer aldrig tillbaka nu! Han hatar mig!"

Ogges ögon blir stora åt hans egna ord när han tydligen inser att det är sant. Fast det är det ju inte. Omar kan inte hata honom de är bästa vänner.

"Vad har vi gjort som fått dig såhär Oscar?"

Både jag och Ogge reagerar på Oscars mjuka röst som formar Ogges födelsenamn.

"Och Omar kan inte hata dig han bryr sig om dig!"

Nu börjar Ogge försöka slå igenom golvet igen och jag greppar hans handleder i farten. Jag tittar panikslaget på Oscar som bara sitter och stirrar på Ogge som om att han är ett ufo.

"Nej Felix nej!"

Ogge försöker desperat komma loss men jag vägrar släppa taget. En av mina bästa vänner ska inte få göra såhär mot sig själv.

"Gå och hångla med Oscar istället! Det är ju fan allt du har tid med ändå!"

-------

Era kommentarer kan få mig att gå ifrån lite nere till hur lycklig som helst! Tack, tack och tack! trots att jag varit lite taskig nu och låtit er lida lite haha :P Xx, M.